Det har aldrig varit lättare att läsa på universitet och högskola. Ändå tycks dagens socialdemokrater ha svårare att hitta dit än gårdagens.
Hur resonerar människor när de väljer ordförande i bostadsrättsföreningen eller föräldrarepresentanter i barnens klass? Letar man efter någon som är ungefär lika bra som en själv att hålla ordning på papper, viktiga datum och annat som hör till uppdraget? Eller försöker man hitta den bäst lämpade? De flesta skulle nog svara ja på den sista frågan. Åtminstone så länge det inte kommer till politiska företrädare. Då kan det i vissa sammanhang tvärtom vara en merit att inte vara särskilt meriterad.
Det finns ingenting som säger att den som har en högre utbildning är smartare än den som inte har det. Däremot torde det inte vara särskilt kontroversiellt att hävda att en individ som genomgår en högre utbildning lär sig någonting av den jämfört med om hon inte hade gått den.
De gamla socialdemokraterna insåg att utbildning var vägen ur klassamhället. För hundra år sedan startade rörelsen Arbetarnas Bildningsförbund. Idétidskriften Tiden började under Brantings ledning ges ut i samma veva.
Än i dag är utbildning en viktig fråga för Socialdemokraterna. Jobbkongressen fastslog så sent som 2009 att partiets mål ”är att hälften av varje årskull ska ha påbörjat högre studier före det att de fyller 25 år”.
På ett sätt kan man säga att Socialdemokraterna har fått utdelning för sin hundraåriga strid. Partiet har letts av personer med hög utbildning i en tid när en sådan var få förunnad: Erlander, Palme och Carlsson. I takt med att tröskeln slipats ned tycks det ha skett något med den socialdemokratiska viljan att ta sig över den. Göran Persson har läst sig till ett fåtal poäng, men därutöver bildat sig själv. Mona Sahlin och Håkan Juholt har aldrig satt sin fot på högskolan.
När den S-märkta författaren Göran Greider i P1 ombads kommentera den nyvalde Juholts skrala utbildning avfärdade han hela frågeställningen som ett uttryck för borgerligt klassförakt. Men är det inte snarare en fråga om de nya socialdemokraternas utbildningsförakt? Och en insikt om att om man föds in i partiet så behöver exempelvis ett journalistjobb på ortens socialdemokratiska tidning inte vara mer än ett telefonsamtal bort. Håkan Juholt är inte den enda ex-journalisten utan journalistutbildning i det nya socialdemokratiska ledargarnityret. Där finns också den nye försvarspolitiske talesmannen Peter Hultqvist.
Det har skrivits åtskilligt om det gäng som Håkan Juholt knutit till sig. Och om bristerna. Som till exempel avsaknaden av personer med utländsk bakgrund.
Men det finns också annat som förundrar i valen. Låt gå för att Juholt ville få bort dem som var mest befläckade av valförlusten och det rödgröna samarbetet. Men vad fick han i stället? Det hade känts vågat om Juholt lyft fram några nya, unga ansikten som till exempel juristen och doktoranden Ardalan Shekarabi. Till och med SSU-broilern Jytte hade känts som en frisk fläkt.
I stället har Juholt vaskat fram sitt lag bland personer som, liksom han själv, nött reservbänken decennievis. Personer som, liksom han själv, knappast kan nå de lönenivåer och positioner de har på en civil arbetsmarknad. Personer som, liksom han själv, i de flesta fall har firat sin 40-årsdag för hyfsat många år sedan.
Förvånansvärt lätt gjorde sig Juholt av med personer med statsrådserfarenhet. Utbildning verkar inte heller vara något som den nye partiledaren fäster någon nämnvärd vikt vid. Av de totalt 25 personer som antingen har poster som talesmän eller sitter i verkställande utskottet (ordinarie såväl som suppleanter) är det nio som har någon form av högskoleexamen. Av dessa är fem lärare – från lågstadie- till ämneslärarnivå.
Om man förutsätter att Socialdemokraternas mål om hur många som börjar en utbildning också innebär att man avslutar den – ser statistiken dyster ut i Juholts järngäng. Den socialdemokratiska samlingen når inte ens upp till partiets egna utbildningsambitioner.