Socialdemokraternas Libyenpolitik är en enda röra. Att avbryta insatsen skulle skada Sveriges trovärdighet, men ett svagt parlamentariskt stöd är också riskabelt.
För drygt två månader sedan fattade FN beslut om att upprätta en flygförbudszon över Libyen och att ”alla tillgängliga medel” får användas för att skydda civilbefolkningen i landet. Resolutionen var mycket speciell, men det var också bakgrunden. Diktatorn Muammar Khaddafi sköt urskillningslöst mot sitt eget folk och utlovade en blodig hämnd på alla som vågat revoltera.
Försvarsalliansen Nato leder insatsen till stöd för FN-beslutet. När Sverige ombads att ställa upp med stridsflyg gjorde vi det. Oppositionen genomdrev visserligen en ologisk begränsning: Gripenplanen spanar men får inte beskjuta mål på marken även om akuta hot mot civila upptäcks. Riksdagen blev i alla fall därmed nästan enig.
Den 8 juni drar Nato sannolikt slutsatsen att aktionen måste fortsätta. Flyganfallen mot regimens styrkor har på senare tid intensifierats, men det är osäkert hur och när dödläget på marken kan brytas. Klart står dock att Khaddafis hänsynslöshet är oförändrad. Behovet att skydda civila libyer kvarstår.
Nato berömmer det svenska bidraget. Enligt utrikesminister Carl Bildt (M) är behovet av luftspaning fortsatt stort.
Men här finns ett problem: Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt.
Det har onekligen varit svårt att följa hans linje. Från början var risken att pricka ”drogade barnsoldater” skälet till att Gripenplanen inte fick skjuta skarpt (vad andra länder gjorde med svenska spaningsresultat var ovidkommande). Inom kort ville Juholt avbryta operationen. Efter intern socialdemokratisk kritik ändrade han sig, men Gripen skulle ändå dras tillbaka. I stället skulle flottan skickas till Medelhavet.
I tisdagens Rapport försökte Juholt förklara varför: ”Uppgiften var att se till att Khaddafi inte bombar sin befolkning. Nu sker inte detta, då ska Sverige också avsluta insatsen.” Juholt lovade förvisso att lyssna på vad Nato ber om, men ändra sig tänkte han inte göra.
Juholt hävdar att Khaddafis flygvapen är utslaget, men är märkligt ensam om den informationen. Med Juholts logik borde alla Natoplan vända hemåt, eftersom de inte behövs. I verkligheten är det naturligtvis bevakningen av flygförbudszonen som gör att den kan vidmakthållas.
Kostnaderna för att skifta insats från flyg till fartyg är betydande. Och varken Nato eller FN har efterfrågat svenska marina insatser. Hur Juholt över huvud taget har kommit på idén är okänt.
Folk och försvars seminarium på onsdagen belyste hur svårt även socialdemokrater har att förklara sin ordförandes kringelikrokar. Partiets representant Carina Hägg, ledamot i riksdagens utrikesutskott, talade om allt annat än var hon står. Eftersom hon inte hade något ”förhandlingsmandat” kunde hon inte berätta vilken inställning S har till Libyeninsatsen.
Historiskt har bred politisk uppslutning varit viktigt när Sverige skickar trupp utomlands. Soldaterna ska känna ett starkt stöd, och det är farligt om svenska folket upplever att partikäbbel styr processen. Oavsett färg på regering och opposition har blocköverskridande samsyn varit avgörande.
Frågan är vad som händer när Sveriges största riksdagsparti får en ledare som målar in sig i hörn han inte kommer ur. Att erkänna misstag är inga politikers bästa gren, men för Håkan Juholt tycks det inte ens vara ett alternativ.
Miljöpartiet har ännu inte bestämt sig för om Gripeninsatsen bör förlängas efter den 1 juli. I teorin räcker det om MP stöder regeringen, men det vore djupt problematiskt om så blir fallet. Vad det tidigare så FN-lojala partiet Socialdemokraterna sysslar med är både gåtfullt och olycksbådande.