Jodå, visst kunde han det. I alla fall som han själv såg saken. Han föreföll överraskande opåverkad av det som hänt. Möjligen var han lite allvarligare och stramare än vanligt. Budskapet och upplägget var däremot detsamma. Han gick på offensiven, beskrev regeringen som passiv och det egna partiet som den ansvarstagande och framtidsinriktade samhällskraften.
Att lyssna på Håkan Juholt är att bjudas på en resa bakåt i tiden till ett Sverige där Socialdemokraterna på en gång var en samhällskritisk rörelse och det statsbärande partiet. Med sin folkliga förankring kunde det kanalisera vrede över orättvisor samtidigt som dess långa regeringsinnehav användes som beviset för partiets kompetens och ekonomiska ansvarskänsla.
Men Håkan Juholt är inte Göran Persson eller Gunnar Sträng. Han kan varken tala med en statsministers eller finansministers pondus. Han är oprövad i ansvarsbärande ställning. Ja, värre än så. På drygt ett halvår har han lyckats slarva bort stor del av det förtroendekapital han inledningsvis hade som nyvald partiordförande.
Just nu står bidraget för bostaden i fokus. Det är det allvarligaste som hänt honom – även om förundersökningen sannolikt inte kommer att leda till något åtal. För hur är man funtad om man tror att det är meningen att riksdagen ska stå för sambons boendekostnader?
Den tidigare turbulensen kring den nye partiordföranden har inte handlat om privatmoral. Ändå finns något som förenar de motstridiga ståndpunkterna om den svenska Libyeninsatsen, turbulensen kring skuggbudgeten och den för höga bostadsersättningen. Det saknas stadga. Det blir lite hipp som happ.
Slarv är i de flestas ögon mindre allvarligt än kalkylerat mygel. Men om landet nu har en oppositionsledare som är lite lättsinnig och hellre hugger till med ett svar än sitter och gnetar för att det ska bli rätt, med vilken tyngd kan han då i ett enda andetag utlova en ny fast förbindelse till Danmark, storsatsning på tunnelbanenätet i Stockholm och utbyggnad av Norrbotniabanan.
Som Juholt lade upp sin argumentering i riksdagsdebatten var det partiets historiska trovärdighet snarare än hans egen personliga som skulle ge löftena om stora infrastruktursatsningar tyngd. Men efter två valförluster i rad och med ett väljarstöd som inte varit så lågt sedan 1914 får orden inte längre automatiskt större tyngd bara för att de uttalas av en socialdemokratisk ledare.
Att regeringen har sänkt restaurangmoms som sin mest framträdande satsning i budgeten vittnar varken om kraft eller kreativitet. Juholt missade inte tillfället att kontrastera det förslaget mot vad han själv vill åstadkomma: ”Skulle vi ha val i dag så skulle det också bli ett val mellan fem miljarder till Sveriges krogar och fem miljarder till Sveriges skolor. Jag räds inte folkets dom i den frågan.”
På papperet var det ingen dålig retorik. Men kraften i argumenteringen står och faller även här med trovärdigheten. Skolan har ända sedan regeringen tillträdde varit ett av dess prioriterade områden. Bara några veckor innan Socialdemokraterna i sin skuggbudget utlovade satsningar på lärares kompetensutveckling, hade regeringen aviserat detsamma. Även om ett oppositionsparti kan använda sin skuggbudget till att bjuda över krävs mer för att övertyga väljarna.
De som följde partiledardebatten fick inte bevittna någon genomklappning. Men den förde inte heller Håkan Juholt bort från avgrunden. Förtroendefrågan fanns där hela tiden som ett obehagligt surrande i bakgrunden: Går det att lita på vad denne man säger?