Den som byter sida löper alltid risken att bli betraktad som avfälling och svikare. Hur vanligt det än är att fotbollsspelare byter lag finns alltid några som har svårt att förlåta. Den som konverterar möter inte sällan misstänksamhet bland både gamla och nya trosfränder. Även partibytaren får leva med att betraktas som om inte direkt opålitlig så i alla fall annorlunda.
Det ligger något kittlande i frågan om den gamla lojalitetens förhållande till den nya. Vilken sitter djupast? Och hur stark var den ursprungliga lojaliteten om den sedan plötsligt kunde bytas ut mot en annan?
Att Björn Rosengren kort tid efter sin avgång som näringsminister 2002 blev rådgivare i Stenbecksfären sågs inte med blida ögon inom det socialdemokratiska partiet. Även Göran Perssons beslut att efter åren som partiledare och statsminister bli konsult hos JKL har vänts emot honom.
Sidbytarna utmanar en djup mänsklig instinkt. Reaktionerna de möter är ibland därför både primitiva och skrämmande.
Ur ett samhällsperspektiv är rörlighet något positivt. Den som går från ett företag till ett annat bidrar till att kunskaper sprids och att olika kompetenser kan befrukta varandra.
Även övergångar mellan politiken och det privata näringslivet bör bejakas. För det första för att olika samhällssektorer behöver bli bättre på att tolka vad som sker utanför den egna sfären. För det andra för att rekryteringen blir för snäv om politiken och den statliga ämbetsmannakarriären ska vara helt skilda från resten av samhället.
Men att rörlighet är övervägande positiv och misstron mot sidbytare ibland primitiv innebär inte att alla sätt att byta sida är försvarbara. Vissa roller ger tillgång till information som kan utnyttjas på ett illojalt sätt. Det är definitivt en etisk fråga. I en del fall borde det också finnas rättsliga regler.
För många socialdemokrater var Björn Rosengrens nya uppdrag i sig komprometterande: Han lät sig köpas av kapitalet. Den principiella och för lagstiftaren viktiga frågan handlar om själva direktövergången: Ska nyckelpersoner i staten kunna ta med sig sina kunskaper från insidan och börja använda dem i tjänst hos någon utanför som betalar väl? Är inte det en form av korruption?
I ESO-rapporten som Eva Lindström och Niklas Bruun i går presenterade på DN Debatt noteras att Sverige avviker från flertalet andra OECD-länder genom på detta område sakna lagstiftning. Vi har fått kritik för det från Europarådets organ för korruptionsövervakning, GRECO.
Samma organ har också ifrågasatt vår brist på lagreglering av partiers rätt att ta emot privata bidrag. Sverige brukar vid internationella jämförelser framstå som relativt förskonat från korruption. Det är något vi kan vara glada och stolta över. Men om vi även i framtiden ska kunna hålla vårt land relativt rent från korruption får vi inte vara naiva.
Ett tydligt regelverk kan bidra såväl till att lojalitetskonflikterna uppmärksammas som till att det skapas mer förtroendeingivande former för att hantera dem.
Om det funnits en karantänsbestämmelse hade Björn Rosengren fått vänta i ett år efter att han avgått som näringsminister. Somliga hade ändå ogillat hans beslut att börja arbeta för Stenbeck. Men risken hade minskat att information som han hade inifrån näringsdepartementet skulle gynna en av marknadens aktörer på ett otillbörligt sätt.
Det skulle också ha skapats ett slags respektavstånd. Ingen är livegen. Politiker måste kunna starta en ny yrkeskarriär. Men en karantänsperiod markerar att det finns roller med intressen som kan komma i konflikt med varandra.
Sverige behöver karantänsregler för vissa statliga nyckelbefattningar. Ytterst förblir sidbyten ändå till stor del en etisk fråga. Även efter ett år kan kunskaper finnas kvar som det inte vore försvarbart att använda.