Heteronormen är temat för årets Pride-festival. Ämnet är väl valt. De traditionella könsrollerna begränsar inte bara livet för homo-, bi- och transpersoner. Dessa torftiga rollanvisningar i våra liv hämmar i hög grad även heterosexuella från att vara sig själva.

Stockholm Prides reklamfilm visar bland annat en kille som blir utskrattad när han väljer ”tjejslagträet” i brännboll och en liten flicka som inte får köpa en actionfigur för sin mamma. Exemplen kan mångfaldigas. Från barnsben itutas vi av omgivningen att bete oss på ett visst sätt och straffas om vi gör ”fel”.

I ett modernt samhälle borde individen själv – inom lagens ramar – få bestämma sina livsval. På papperet är Sverige också ett tolerant land. Vi var först med att avkriminalisera homosexualitet för trettio år sedan och attityderna kring vad det innebär att vara man och kvinna har sedan dess liberaliserats – mycket tack vare kampen från feminister och hbt-personer.

Men i praktiken är fortfarande trycket starkt mot avvikare, speciellt om de saknar makt. Människor med hög status har generellt lättare att bryta mot normerna.

De starka könsmönstren lever generellt kvar. 96 procent av förskollärarna, 94 procent av barnskötarna och 99,5 procent av dagbarnvårdarna är kvinnor i världens mest jämställda land. Kvinnor tar ut fyra gånger mer än män av föräldraledigheten.

Kvinnornas ekonomi och karriärmöjligheter är sämre. Men även många män förlorar på könsordningen. Män väntas från unga år vara tävlingsinriktade, självsäkra och inte visa sårbarhet. En norm som ofta går ut över det personliga välbefinnandet. Dubbelt så många män som kvinnor saknar en nära vän enligt SCB:s levnadsundersökningar.

Grabbighetskulturen ställer stora krav på lojalitet, ledardyrkan och underordning i gruppen. Svaghet accepteras inte. Idrotten är ett typexempel, men i sämsta fall tar normen sig uttryck i gängvåld och kriminalitet. Att våldet mot hbt-personer nästan uteslutande utförs av män är inte en slump. De upplevs lätt som ett hot mot manlighetsnormen, som helt och hållet bygger på motsatsställningen mellan könen.

En ”riktig” man kan ta till nävarna om det behövs, spottar inte i glaset och snackar inte i onödan. En riktig ”kvinna” är enligt samma primitiva logik motsatsen. En titt på statistiken över våldsbrott eller delar av populärkulturen visar att normen tyvärr inte bara är en förlegad nidbild.

Uppryckningen är inte given. När KD-ledaren Göran Hägglund under Almedalsveckan i nedsättande ordalag talade om ”idisslande av dekonstruktionen av könet” var det i praktiken ett angrepp mot försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans.

Den som tror att toleransen är norm i det här landet har ganska dålig verklighetskontakt. Hatbrotten mot homosexuella är en tragisk realitet. Smygrasismen, sexismen och homofobin är inga marginalfenomen i samhället.

Därför behövs Pridefestivalen. Den är även en påminnelse om att vi skulle klara oss bättre utan de falska masker som könsrollerna innebär. Stereotyper bygger i grunden på rädsla och osäkerhet. Att klamra sig fast vid dem är ofta den lättaste utvägen i människors identitetssökande. Men identiteter som bygger på förtryck av andra hör inte hemma i ett upplyst samhälle. Kön, sexuell läggning eller etnicitet ska inte behöva påverka våra livschanser. Det är ingen politiskt korrekt floskel – det är en självklarhet.

DN