Sällan har makten visat sig så skrämmande som när Saif al-Islam Khaddafi talade i tv till den libyska nationen. Muammar Khaddafi, landets härskare i över 40 år, har tigit sedan de folkliga protesterna mot hans styre startade. Natten till måndagen skickades i stället sonen fram för att ställa ultimatum: gör som vi säger annars förstör vi Libyen.
”Var beredda på konfrontation. Libyen kommer att delas och det blir inbördeskrig”, sa Saif al-Islam Khaddafi. Han hötte med fingret och lovade att regimen skulle ”utplåna sina fiender”. Men framträdandet visade samtidigt hur rädd han var. Fruktan för kraften i upproret lyste ur ögonen.
Khaddafi har ibland betraktats med lätt överseende i väst. Diktator, det har man vetat, trots hans ”folkkommittéer” som skulle styra det revolutionära Libyen underifrån. Hans excentriska uttalanden och speciella klädsel har ändå lockat fram ett och annat leende.
Men den andra sidan var också bekant. Där fanns blodiga massakrer, som när över tusen människor dödades under ett fånguppror i slutet av 90-talet. Där fanns de bulgariska sjuksköterskor som fängslades på grund av falska anklagelser om att de spridit hiv-smitta. Där fanns statligt betalda terrorister som skickades runt världen, där fanns morden på oppositionella libyer i utlandet. Och där fanns Khaddafis hemliga plan att skaffa kärnvapen.
Nyheterna från Libyen har alltid kommit sparsamt. Få journalister har släppts in. Nu försöker regimen strypa all information, internet är avstängt och tv-kanaler spärrade.
Bakom skynket utspelar sig fruktansvärda scener. Militären skjuter för att döda, rakt in i folkmassor. Hundratals människor har mist livet och ännu fler har skadats.
Protesterna har ändå fortsatt, spridit sig och ökat i styrka. Den näst största staden, Benghazi, sägs vara i folkets händer. I huvudstaden Tripoli stod parlamentet i brand på måndagen. Arméförband uppges ha bytt sida, och tecknen på en
krackelerande regim blir allt fler. Men läget är ytterst oklart.
Utan tvivel har libyerna inspirerats av de folkliga resningarna i Egypten och Tunisien. I båda grannländerna var arméns beslut att överge de gamla härskarna betydelsefullt. Den libyska armén är liksom landet i övrigt präglad av starka klaner och stammar, och det är osäkert hur den kommer att agera – med eller utan Khaddafi.
Khaddafi tillhör inte USA:s vänner i arabvärlden. Europa, och särskilt Italien, har däremot dragit nytta av hans tjänster.
Tidigare var strömmen omfattande av afrikanska flyktingar till Italien. Många kom via Libyen. 2008 ingick länderna ett avtal, och sedan dess har libyerna patrullerat sin kust så effektivt att flödet i princip har upphört. Ingen vet hur många med rättmätiga asylkrav som har fastnat i Libyen, eller vad som har hänt med dem.
EU-kommissionen lovade i oktober förra året 50 miljoner euro på tre år för att hjälpa Libyen att bekämpa illegal invandring. Libyen har nu hotat att stoppa samarbetet om EU fortsätter att ”uppmuntra” motståndet mot regimen. Italiens utrikesminister försökte inför mötet med EU-kollegerna på måndagen övertyga dem om Khaddafis ”reformvilja”. Även Tjeckiens utrikesminister tycker att EU inte ska blanda sig i. EU:s utrikeschef Catherine Ashton har dock tagit bestämt avstånd från våldet.
Vi kan vara oroliga för följderna av anarki i Libyen, men det borde vara självklart för hela EU att fördöma en diktator som skjuter på sitt eget folk. Och att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut.