Vad gör Kina i Afrika? Svaret beror på vem man frågar. Vissa menar att landet hjälper till att utveckla en kontinent som få andra intresserat sig för. Andra pratar om en andra vågens kolonialism. Några hävdar att allt för kinesernas del bara handlar om pengar. Men om det ändå bara vore det.

Kinas strategi är mer mångfasetterad än så. Det konstaterar Johan Lagerkvist i en färsk rapport från Utrikespolitiska institutet. För det första handlar det om att skaffa sig ett politiskt inflytande internationellt, för det andra om ekonomi och om att säkerställa framtida energibehov. Och för det tredje om Taiwan.

Med en mix av investeringar, diplomati och bistånd lyckas Kina ofta få sina afrikanska vänners stöd i FN för det som är kinesernas linje (till exempel nej till sanktioner mot terrorregimen i Sudan). Kineserna är mindre intresserade av hur auktoritärt de afrikanska ledarna styr landet eller hur mycket av pengarna de smusslar undan till egna konton. Kineserna är mer intresserade av att de inte har något med Taiwan att göra. Så nog är kineserna principfasta. Det är bara principerna som är lite ovanliga.

Den afrikanska välvilligheten till Kina och viceversa har historiska rötter, men beror också på kinesernas ointresse för det som inte är kinesiskt egenintresse. Medan vi i väst, inte minst i Sverige, lindar in våra biståndspaket med en massa västerländska förbehåll, tycks kineserna sakna alla ambitioner att försöka exportera sin bild av det ideala samhället. Sverige kan satsa pengar på mer eller mindre omöjliga – och svårmätbara – jämställdhets- eller demokratiprojekt. Kina bygger en järnväg utan att berätta för biståndstagarna vad de ska tycka och tänka för att få rälsen på plats.

Generalmajor Zha Jinlu från Academy of Military Science i Peking besökte Stockholm förra veckan. Vid ett seminarium, anordnat av Folk och Försvar, redogjorde han för Kinas försvars- och säkerhetspolitik. Det var en lätt surrealistisk tillställning där det mesta handlade om internationella fredsbevarande operationer och likaledes internationell terroristbekämpning.

På frågan om inte Zha Jinlu såg någon konflikt mellan ett utökat engagemang i det fredsbevarande arbetet å ena sidan och vapenexporten till krigförande länder, exempelvis Sudan, å den andra svarade han att Kina följer internationella avtal och bara säljer vapen till stater för att de ska kunna försvara sig. ”Visst kan man hitta kinesiska vapen i fel händer, men då får man fundera över hur de kommit dit.” Och där satte generalmajoren punkt.

Det är uppenbart att Kina börjat fila på sin image och att landet gärna lyfter fram sin närvaro utanför exempelvis Somalias kust. I den internationella, fredsbevarande miljön kan kineserna låtsas vara ett land bland andra, en rättrådig patrullerande kollega bland andra i piratvatten. Som Sverige som ju också finns på plats.

Men Kina är inget Sverige. Mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter är i grunden satta på samma undantag som tidigare. Den som hatat de amerikanska multinationella företagens närvaro ute i världen har goda skäl att fundera på vad världen nu riskerar att få i stället.