I går behandlades EU:s direktiv om barnledighet på nytt i Europaparlamentet. Efter en lång period av stiltje hamnar den kontroversiella och omdiskuterade frågan därmed åter i fokus. Om Europaparlamentet kan enas går bollen vidare till medlemsstaternas regeringar i rådet. Om också de kommer överens ska både enskilda medborgare och länder följa den nya EU-lagen om barnledighet.
Det handlar alltså om en viktig, angelägen och intressant fråga. Ska EU ha gemensamma lagar om barn- eller föräldraledighet – och hur ska de i så fall vara utformade?
Visst är det rimligt att EU har minimibestämmelser också inom detta område. Det handlar om villkor för arbete på den gemensamma, inre marknaden.
Det är inte konstigare än att medlemsländer och företag måste följa gemensamma minimibestämmelser rörande till exempel arbetsmilö och arbetstider.
Och det finns fler goda skäl. Ett är att många EU-länder har stora problem med både barnafödande och sysselsättning. Här finns ett ofta påpekat, något paradoxalt samband. I flera länder där sysselsättningen bland kvinnor är hög är också barnafödandet relativt högt. Det gäller till exempel Sverige, Danmark och Finland – medan både sysselsättning och barnafödande är låga i till exempel Polen, Italien och Slovakien.
Förklaringen stavas föräldraledighet och bra barnomsorg. En sammanställning från EU-kommissionen visar att det finns ett samband mellan barnafödande, sysselsättning – och goda villkor för föräldralediga. Det är alltså inte bara mammor och pappor som vill ha möjlighet att kombinera arbete och föräldraskap. Hela Europa tjänar på det.
Därför skulle minimiregler för barnlediga göra nytta. Men det förslag som Europaparlamentet tog ställning till i går är alldeles för detaljerat och omfattande.
Det talas inte utryckligen om mammaledighet, utan barnledighet som ska förlängas från 14 till 18 veckor med full lön. Men det ska samtidigt bli obligatoriskt att ta ut minst sex veckor av ledigheten direkt efter barnets födsel.
Det är både klåfingrigt och fel tänkt. Föräldraledighet är ingen skyldighet utan en rättighet. Det kan finnas goda skäl för en nybliven mamma att arbeta. Det måste den enskilde få bestämma, inte EU.
Också när det gäller ekonomisk ersättning går förslaget för långt. Eftersom de ekonomiska förutsättningarna är så olika i EU:s medlemsstater är det orimligt att ha enhetliga regler.
Visserligen har kvinnor i många länder redan rätt till full betalning, men under en begränsad tid. I till exempel Storbritannien betalar arbetsgivarna 90 procent av lönen under de första sex veckorna. I Sverige ger Försäkringskassan som bekant 80 procents ersättning, men föräldraledigheten är längst i EU.
Utformningen bestämmer varje enskilt land bäst självt. Att Europaparlamentets rapportör, portugisiskan Edite Estrela, vill låta Bryssel detaljreglera är symtomatiskt för hur många socialister i södra Europa tänker och agerar. De försöker använda EU som en plattform för att tvinga fram reformer i stt eget land.
Sverige bör alltså säga ja till 18 veckors föräldraledighet i EU – men försvara den svenska riksdagens rätt att besluta om hur föräldraförsäkringen i övrigt utformas i varje land.
EU måste behärska sin impuls att bestämma över medlemsländernas välfärdssystem. Frågor om pappamånader, föräldraledighetens bortre gräns eller vårdnadsbidragens vara eller icke vara ska inte Bryssel lägga sig i.