I stället fick vi en debatt i ett gott tonläge där åsiktsskillnader och likheter tydliggjordes. Det var informativt, men tekniskt.
Diskussionen om inkomstskattesänkningar och en höjd avgift till a-kassan höll sig på den kamerala nivån. Följaktligen pratades mindre om värdet i att fler disponerar en större del av sin inkomst själva. Mer om i vilken mån den högre nettolönen täckte de lågavlönades ökade kostnader för till exempel att vara med i a-kassan.
Och lite märkligt kan det tyckas, att det jobbskatteavdrag som i varierande grad ratas av vänsteralliansen, plötsligt blir något eftersträvansvärt när de tre vänsterledarna pratar om pensionärerna. Det som är fel för den arbetande delen av befolkningen blir skumt nog rätt om skattesänkningarna går till pensionärerna.
Fredrik Reinfeldt (M), som i debatter blivit bättre och bättre, gav denna dag ett tämligen blekt intryck. Mona Sahlin (S), som gjort den omvända resan, lyckades något bättre än tidigare. Men än är det för tidigt att tala om en vändning.
Bäst i klassen var denna gång Jan Björklund (F) och Maria Wetterstrand (MP). Det var i debattens första timme lite av det gamla Folkpartiet vi såg. Minns ni det lilla parti som inte drog sig för att ta ställning mot opinionen, som till exempel i frågan om Natomedlemskap.
Björklund stack ut hakan och sa det som ingen annan i borgerligheten ville säga. Som att vissa löneskillnader är bra. Att individen, i brist på en obligatorisk a-kasseförsäkring, har ett eget ansvar om man väljer att stå utanför. Och när frågan ställdes om vilka åtgärder som nu var viktigast, och de andra partiledarna svarade sådant som kompetensutveckling, att trygga jobben och att tidigarelägga investeringar, sa Jan Björklund: att öka kvaliteten i skolan, gå med i euron och att satsa på kärnkraften.
Att satsa på skolan är inte kontroversiellt i de breda folklagren. Men det är i någon mån valutaunionen och ännu mer en utbyggnad av kärnkraften.
Maria Wetterstrand var klar och redig. När Fredrik Reinfeldt ville ha besked om hur mycket av skattesänkningarna som vänsterledarna ville ta tillbaka och för vilka, var Wetterstrand den enda som gav ett klart besked. Skatterna ska höjas för dem med en månadslön på 30.000 kronor eller mer. Det var, enligt Wetterstrand, de som ”tjänar allra mest”.
Synen på kärnkraft är en vattendelare i svensk politik. Men bortsett från den råder en hyfsad samsyn i klimatfrågan. Här är de nya moderaterna verkligen nya. Och det är grunden något gott att man över partigränserna hittat ett gemensamt språk och en gemensam problembild för att föra samtalen vidare.
Så är det inte med skolfrågan. Man kan säga mycket om Jan Björklund och hans skolpolitik. Men dit hör inte hans vurm för yrkesutbildning för dem som inte klarar av eller orkar med högskoleförberedande teori. Han anklagades för att vilja återinföra klassamhället, men den dystra sanningen är att det har vänsteralliansen med aldrig så goda avsikter redan gjort. För det är inte, som Lars Ohly hävdade, att sänka kunskaperna man gör om man nu ger unga en chans att välja bort högskolekraven. Det är att ge dem en chans att få praktiska kunskaper, inte att beröva dem också dessa.
Mona Sahlin frågade varför regeringsalliansen ville göra det svårare för arbetarklassungdomar att komma in på högskolan. Den fråga hon borde svara på är varför Sveriges traditionella arbetarparti gjort det svårare för dem att få ett arbete.
Och så bollades det komvux-platser, borgerliga neddragningar och borgerliga återställare. Ingen sa något om det tidigare absurda systemet där var och varannan ungdom gick gymnasiet två gånger för att läsa upp de betyg man tyckte blev för låga första gången.
Slutbetyget för den här debatten blev i alla fall väl godkänt. Det som saknas för det högsta betyget, mycket väl godkänt, är bristen på ideologi. Trots allt, människor lever inte av skattesänkningar allena. Och inte höjningar heller för den delen.