Håkan Juholt red in på den politiska arenan som de traditionella socialdemokraternas riddare med röd lans. Nu äntligen skulle partiet hitta tillbaka till kärnan. Flörten med storstädernas medelklass var över. Debattörer från partiets radikalare falang jublade över den kommande positionsförflyttning vänsterut som skulle verkställas av Sir Juholt.
Och han försökte. I återkommande retorik har den nye S-ledaren gjort klart att återställarnas tid är kommen. Om skolan sa han ”på valfrihetens altare offras de basala kunskaperna”. Om avregleringar slog han fast att ”samhällsnyttiga verksamheter ska stå i medborgarnas tjänst, inte i marknadens”. Om allianspolitikens ekonomi drog han slutsatsen att ”de som gynnas är vita män i storstädernas villaområden”.
Men framgångarna har uteblivit. Opinionsundersökningar visar att Håkan Juholt inte nämnvärt kunnat lyfta partiet från Mona Sahlins siffror, vänsterretoriken och omfamnandet av ”traditionella socialdemokratiska grundvärderingar” till trots. Och det har en förklaring.
Sahlins trevande mot den politiska mitten, och medelklassen, var nämligen ett rationellt politiskt agerande. Det påminde förra socialdemokratiska statsrådet Jan Nygren om i sin artikel på DN Debatt i går.
”Självständiga medborgare med hyggliga inkomster vill själva bestämma över rimliga gränser”, skriver Nygren. Han lyfter fram att om Socialdemokraterna vill gå i takt med tiden och inte vifta med 1930-talets paroller, kan inte partiet betrakta ”den unga familjen med två barn på dagis och heltidsarbetande föräldrar med normala inkomster – ibland beskriven som medelklass – endast som ett tilltänkt objekt för höjda skatter”.
Det här borde inte vara alldeles kontroversiellt – men inom stora kretsar av socialdemokratin är det att betrakta som helgerån. För de vänsterdebattörer som vädrat morgonluft under Juholt måste det komma som en kallsup. Och återigen kan det konstateras att S i dag är ett delat parti. Skattesänkningar eller ”rättvisa”? Privatiseringar eller offentliga monopol? Socialliberalism eller social demokrati?
Här har vi det verkliga rosornas krig, och frontlinjen går rätt genom partiets själ.
Det är just denna klyfta, och dessa gamla låsningar, som orsakat de senaste dagarnas interna skuggboxning om skuggbudgeten. Det är klart att den socialdemokratiska vänstern blir djupt upprörd, närmast kränkt, om firma Juholt och Waidelich plötsligt aviserar oförändrad a-kassa, bibehållet rutavdrag, modesta skattehöjningar och ännu modestare skattesänkningar för pensionärer.
I sitt installationstal vid partikongressen fick Juholt jubel när han sa att ”det är inte bara i a-kassan som taket ska vara högt – utan även i vårt eget parti”. Nu, när Juholt flaggar för att inte höja taket i a-kassan, får han erfara att taket i partiet sannerligen inte heller är hur högt som helst.
Det interna mejlet från S-gruppledaren Carina Moberg, som ilsket slår fast att Juholts budget ”inte håller måttet”, var bara början. Till kritikerna sällade sig i går Aftonbladets Katrine Kielos. ”På Håkan Juholt verkar den politiska kompassen snurra hejvilt”, skriver hon. ”Juholt måste ta sig samman. Så här kan det inte fortsätta.” Frågan är om en partiledare någonsin fått så hård kritik av partiets mest framträdande ledarsida bara ett halvår efter tillträdet.
Men det kommer inte att vara sista gången som Håkan Juholt förvirrar och upprör sitt parti. Den djupa sprickan mellan partiets höger- och vänsterflank överbryggs inte av att man byter ledare. Och sannerligen inte om man byter till en ledare som vinglar fram och tillbaka över sprickans kant.
Håkan Juholt kommer i framtiden att få värre bekymmer än protester mot en illa förankrad skuggbudget. Frågan är om han kan få partiet att vinna val – eller att över huvud taget hålla ihop.