Huvudledare

Klimatkamp både här och där

Koldioxidutsläppen måste ner. Fram till år 2050 behöver de samlade utsläppen minska med 85 procent för att drastiska temperaturhöjningar ska kunna undvikas. Men fortfarande pekar kurvan uppåt. I takt med att många av världens länder reser sig ur fattigdom, arbetsprocesser effektiviseras, fler människor kan läsa i elektriskt ljus eller kommunicera via datorer och telefoner, så fortsätter utsläppen att öka.

En viktig del i att vända utsläppskurvan är att tillväxt- och utvecklingsländerna lär av västvärldens koldioxidhaveri och tar en energiteknisk genväg. Alltså, vatten- och vindkraft, solenergi och kärnkraft hellre än olja, gas och kol.

I de internationella avtal som hittills kommit till stånd har det fastslagits att i-länderna ska finansiera lejonparten av utsläppsminskningarna, dels eftersom de – vi – har orsakat växthuseffekten, dels eftersom fattigare länder borde ges möjlighet att fokusera på fattigdoms­bekämpning och tillväxt.

Men industrialiserade länders klimatinvesteringar i andra länder är inte okomplicerade. Det visar till exempel en färsk rapport från organisationen Swedwatch, i samarbete med Svenska kyrkan och biståndsorganisationen Diakonia.

Från glaciärerna i Himalaya rinner floden Satluj. Smältvattnet flyter ner i en dal och genom flera samhällen innan den når den lilla staden Rampur i den indiska delstaten Himachal Pradesh. I september nästa år ska där finnas ett färdigbyggt vattenkraftverk. Många människor kommer då för första gången kunna tända lampor inomhus, ladda mobiltelefonen eller laga mat på en elektrisk spis i stället för över öppen eld. Och i Indien där det byggs kolkraftverk på löpande band är varje nytt vattenkraftverk en god nyhet.

Bygget har betalats av internationella investeringar, administrerade av Världsbanken. Projektet finansieras av en fond där länderna som investerar kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar. När vattenkraftverket står färdigt kommer bland andra Sverige kunna föra upp minskade koldioxidutsläpp i Indien som svenska utsläppsminskningar.

Systemet med utsläppskrediter går under beteckningen CDM, Clean Development Mechanism, och är ett av flera för att ge rika länder möjligheten att sänka sina egna utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt, genom att medverka till utsläppsminskningar i andra länder.

Sverige har åtagit sig att sänka sina koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020. En tredjedel av dessa ska ske genom investeringar utomlands.

Men Swedwatch rapport visar att det inte är säkert att det hade behövts pengar från Världsbanken för att få i gång bygget i Rampur. Planerna var långt framskridna redan innan det registrerades som ett CDM-projekt. Om kraftverket hade byggts också utan pengar från Världsbanken, då har Sveriges medfinansiering i praktiken medfört att utlovade utsläppsminskningar uteblir.

Det är mycket välkommet med granskningar av det här slaget. I klimatpolitiken blir resonemangen lätt väldigt hypotetiska, abstrakta och tekniska. En rapport, skriven på lättbegriplig prosa, som lyfter ett specifikt projekt bidrar till att konkretisera utmaningarna.

Frågan om ”additionalitet” – huruvida projekten bidrar till utsläppsminskningar som annars inte skulle blivit av – är mycket komplicerad. Kontrafaktiska bedömningar är ett gungfly.

Samtidigt: Om man jämför med vanligt klimatbistånd torde CDM-projekten granskas betydligt grundligare, just för att resultatet ska räknas in i investeringslandets egen statistik. Projektering, ansökan och utförande är placerade i en kontext av utvärdering. Det är ett gott skäl att tro att investeringarna gör nytta; en anledning att behålla och utveckla systemet.

Det krävs en avvägning mellan ”säkra” utsläppsminskningar i Sverige och mer svårmätta satsningar i fattigare länder, och en tydlig redovisning av vad som är vad. Däremot finns det inget skäl att strypa systemet genom att moralisera över att en del av utsläppsminskningarna görs utanför landets gränser.