Det svenska systemet med partipolitiskt utsedda nämndemän har ofta kritiserats. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och stärkta ställning i kommunerna gjorde att debatten tog ny fart förra året. Den SVT-undersökning som publicerades i tisdags gav den nytt bränsle. I enkäten säger en majoritet av tillfrågade domare att det nuvarande systemet bör avskaffas.
Diskussionen rör i grunden två frågor. Dels huruvida lekmän har en plats i prövningen av rättsfall, dels om domstolsväsendet bör vara kopplat till de politiska partierna.
Lars Lassinantti, ordförande i Nämndemännens Riksförbund, försvarar lekmännens roll med att ”det kan vara bra att inte vara så bunden av det juridiska tänket”. Det är ett starkt argument mot, inte för, nämndemän. Om det vore så att det var deras uppgift att förbise juridiken skulle det allvarligt undergräva rättssäkerheten.
Men även rättens lekmän ska följa lagen i sitt ämbete. Och liksom domarna har de svurit domareden att ”döma efter Sveriges lag och laga stadgar”.
I den mån välrespekterade och kompetenta samhällsmedborgare utan rättslig expertis har en plats i domstolen så är det inte som en motpol till juridiken, utan som en garant för att juridiska och bevisrättsliga resonemang förs på ett sådant sätt att de blir begripliga för ”vanligt folk”. Det kan stärka banden mellan juridiska utfall och den allmänna rättsuppfattningen. Och det är inte oviktigt.
Men bara för att lekmän kan ha en viktig roll i ett domstolsväsende är inte det nuvarande svenska systemet bra. Nu nominerar partierna nämndemän, som formellt utses av kommunfullmäktige. Partierna tilldelas platser i enlighet med valresultat.
Det finns flera anledningar till att de politiska partierna är olämpliga för uppgiften att rekrytera nämndemän.
Svensk politik dominerades tidigare av folkrörelsepartier som hade djupa rötter i det civila samhället. Då hade de många kontaktytor och var i en god position att identifiera och rekrytera betrodda medborgare för nämndemannaposterna. Dessutom kunde de bidra till att öka mångfalden inom domstolsväsendet.
Men i takt med att partierna i allt större utsträckning professionaliserats och medlemsleden tunnats ut har de inte samma centrala roll. Nämndemannaposterna har förvandlats till en del av det politiska byte som ska fördelas mellan trogna partimedlemmar. Ofta mellan dem som har missat mer åtråvärda platser i fullmäktige och nämnder. Det är ingen garant för kompetens. Och med mångfalden har man också misslyckats. Till exempel är medelåldern bland nämndemän (57) högt över den i samhället i stort (41).
Sverigedemokraternas framgångar har också understrukit den ofrånkomliga problematiken i en koppling mellan politiska partier och domstolsväsendet.
Tidigare i år förklarade riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) ogenerat varför han tycker att det är bra att partierna utser nämndemännen: ”I vårt fall handlar det om kompetens att företräda våra åsikter i de frågor vi driver, alltså att återspegla den del av befolkningen som röstar på Sverigedemokraterna i synen på brott och straff”. I en Metrointervju klargjorde han sedan att det till exempel kunde handla om att partiets representanter har en annan syn på asylärenden.
Det finns inga belägg för att nämndemän – vare sig från SD eller andra partier – följer en politisk linje i sitt arbete. Men blotta risken är djupt problematisk för det svenska domstolsväsendet.
Därför bör det svenska nämndemannasystemet ses över. Framför allt måste man klippa banden mellan domstolarna och de politiska partierna.