G 20-mötet i London gav ett överraskande positivt besked: världens ledare är beredda att satsa på internationell krisbekämpning.
Den internationella möteskoreografin har nått nya höjder denna vecka. I och ur limousin, foto på trappan, kindkyss och handskakning, leenden och – till slut – en presskonferens i ett övertygande tonfall – så har världens ledare skymtat förbi på teveskärmarna. Som mellanakt har bilder av poliskedjor och demonstranter i mer eller mindre våldsamma utbrott sänts.
Och på textremsorna har siffrorna rullat: 9 000 miljarder kronor för hela världens ekonomi, 27 miljarder är Sveriges bidrag, 300 gripna i Strasbourg före Natomötet, 8,5 procent arbetslösa i USA.
Var finns den röda tråden – om den finns? I relationen USA–EU. Den gamla och nya världen ska komma tillsammans, förstå och respektera varandra – för att sedan rädda världen.
Från G 20 i London, över Nato i Strasbourg till EU–USA-mötet i Prag för ledarna och deras medarbetare samtal och förhandlingar i detta syfte. Och till mångas överraskning har dessa så här långt gått mycket bra. London blev en större framgång med den kraftfulla injektionen av kapital i Internationella valutafonden, IMF, och – inte minst viktigt – med ett beslutsamt och enat framträdande inför pressen. Eftersom så mycket i denna svåra ekonomiska kris handlar om förtroende betydde just tonfallen och utstrålningen hos den brittiske värden, Gordon Brown, och hans gäster så mycket. President
Hu Jintao och de andra som inte skulle fortsätta i mötesbaletten kunde flyga
hem belåtna och förmedla just det som värden nu behöver: beslutsamhet och enighet.
Tydligt är också hur president Obamas förtroendekapital är helt intakt på den här sidan av Atlanten. Européerna skyller inte de amerikanska svårigheterna med krispaket och banksanering på presidenten utan på hans motståndare och på det amerikanska affärsklimatet. Den misstro som både Tyskland och Frankrike visat inför krav på större utgiftssatsningar synes ha smält bort när väl Barack Obama själv stod på europeisk jord.
USA-administrationen visade också förståelse för de europeiska kraven på bättre kontroll av finansmarknader och skatteparadis. Européer och amerikaner verkar i vart fall för ögonblicket ha kommit till insikt om hur olika man ser på krisens uppkomst och hur olika den ännu verkar. Går det att behålla denna ömsesidiga respekt och samverkan är mycket vunnet. Både vad gäller ekonomin och i säkerhetspolitiken.
Men de vårliga krafter som sattes i gång i London kan lätt nötas ner på hemmaplan. Det är så förtvivlat ont om andra vårtecken. Den amerikanska arbetslösheten är den högsta på 25 år, den amerikanska bilindustrin står nära nog still och har inte kommit många meter närmare en nystart sedan staten i höstas började pumpa in pengar.
I Europa minskar produktionen, i den största ekonomin, den tyska, är utsikterna mer än molniga. Och i de nya EU-medlemmarna lär IMF ha mycket att göra det kommande halvåret.
Faran för protektionism, det vill säga att var och en sätter upp staket runt sin ekonomi, är inte över. Och obalansen mellan de svårt skuldsatta länderna och de med överskott består.
Slutintrycket från G 20 och alla möten mellan ledarna är ändå ljust: ingen
onödig prestigekonflikt, inga onödiga transatlantiska gräl, inget syndabocksutpekande. Utan faktiskt en klok kraftsamling för att sätta ett av de gamla internationella systemen, IMF, i stånd att ta sig an krisen.
DN