I åratal har västvärlden gjort upphovsrättslagarna alltmer drakoniska för att möta den nya tekniken. Den svenska Upphovsrättsutredningen vågar lita till civilsamhället.
För några år sedan ordnades en musikvetenskaplig konferens om operasångerskan Birgit Nilsson i Stockholm. De svenska arrangörerna hade tänkt att spela upp ett unikt arkivmaterial, arbetsinspelningarna från Nilssons första repetitioner på Stockholmsoperan.
Men efter att ha konsulterat juridisk expertis lade man ner. Upphovsrättslagen krävde tillstånd från alla medverkande, inklusive kören.
Detta är bara ett av många exempel på hur upphovsrätten kan slå knut på sig själv. Dess syfte är att skydda upphovsmannens intressen och stimulera kreativitet och nyskapande.
Men i verkligheten kan den bli ett hinder för spridande av kunskaper och kultur utan att på något sätt skydda skaparna. Hade det varit fysiskt möjligt att spåra upp alla som medverkat i den aktuella operan – eller deras anhöriga – skulle sannolikt ingen haft några invändningar mot att en samling forskare gratislyssnade på ett inspelning av en repetition.
Om riksdagen antar de lagändringar som den sittande Upphovsrättsutredningen lade fram i ett delbetänkande i förra veckan kommer denna typ av dumheter att höra till historien. Där stipuleras tydligt att bibliotek och arkiv har rätt att i sina egna lokaler fullt ut tillgängliggöra allt slags material som de har i sina samlingar.
Denna typ av kloka justeringar är typiskt för betänkandet ”Avtalad upphovsrätt” (se DN Debatt 8/4). Förslagen om ändringar i upphovsrättslagen, som arbetats fram av Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, ligger långt från den upphetsade debatten mellan vildsinta nätpirater och den intellektuella egendomsrättens mer fundamentalistiska förespråkare.
Roséns utgångspunkt har varit att det är omöjligt att skapa några definitiva och bindande nya regler när det gäller upphovsrätten. Utvecklingen i informationssamhället är alltför dynamisk för att kunna frysas ner på 2010 års ståndpunkter.
I stället vill han vidare utveckla de möjligheter som redan finns i lagen att lösa problemen genom frivilliga avtal. Detta är en bra strategi. Det stora problemet är nämligen att upphovsrätten är en ytterst dåligt fungerande marknad. Även om det finns samvetslösa individer och företag vars enda mål är att utnyttja andras upphovsrätt utan ersättning vill de flesta göra rätt för sig.
Men det är ofta svårt. Upphovsrätten är enskild och det är enormt kostsamt att lokalisera upphovsmän eller deras anförvanter om man vill använda en bild, bok eller annat konstärligt verk.
Men tack vare något som kallas licensavtal är det inom vissa områden möjligt att driva grosshandel i upphovsrätt. Sedan länge har alla som vill spela upp musik offentligt kunnat ingå ett avtal med musikskaparnas upphovsrättsliga företrädare, Stim. En radiostation spelar glatt vad den vill och betalar sedan sina avgifter till Stim, som står för administration och fördelning av pengar till alla kompositörer, oavsett om de är medlemmar eller inte.
Roséns förslag går ut på att göra det allmänt lättare att sluta avtal av detta slag. Tanken är att svagare upphovsrättsorganisationer för konstnärer, fotografer, författare och andra skapare ska utvecklas till att bli lika starka som Stim.
Det betyder att det kommer att bli lättare att sluta heltäckande avtal som tillgängliggör stora mängder av verk för den allmänna publiken. Inte minst kommer det att innebära att bibliotek och arkiv kan offentliggöra och digitalisera sina samlingar. Snart får forskarna höra La Nilsson.