Med regeringens proposition togs i går ännu ett steg i moderniseringen av grundlagarna. Det som görs är bra även om man borde nått längre i personvalsfrågan.
För ett år sedan när grundlagsutredningen lade fram sitt betänkande fick ledamoten Lena Hjelm-Wallén (S) frågan vad som var bäst med förslaget. ”Att det är enigt”, svarade hon.
Det lät andefattigt. Nog borde en kommitté med uppdraget att se över själva fundamentet i vår demokrati ha högre ambitioner än så. Men i ett viktigt avseende hade hon rätt: Enighet är själva grundvillkoret. En grundlagskommitté som inte uppnår det har inte uppnått någonting. Den har misslyckats.
De som hoppades på en mer genomgripande författningsreform är naturligtvis besvikna. Ingenting av det som kommittén föreslog, och som återfinns i den grundlagsproposition som regeringen i går lade fram, innebär mer än putsningar på ett befintligt system.
Vi får inga grundlagar med ett uttrycksfullt, inspirerande språk. Svenskarna blir inte heller nu ett folk som läser högt ur sina grundlagar eller sätter upp utdrag ur regeringsformen på väggen hemma.
Men även om förändringarna som görs inte är dramatiska, är flera av dem värdefulla. Inte minst viktigt är att det så kallade uppenbarhetsrekvisitet tas bort.
Kravet att det ska vara ”uppenbart” att en lag står i strid med grundlagarna för att lagen inte ska tillämpas har varit så strikt att svensk grundlag i praktiken inte begränsat lagstiftarens handlingsfrihet. När uppenbarhetskravet tas bort stärks grundlagarna. Samtidigt får den enskilde medborgaren större möjligheter att hävda sina rättigheter gentemot staten.
Andra förändringar är mindre men ändå principiellt riktiga. Det är till exempel bra att omröstning om statsministern blir obligatoriskt efter varje val. Ingen statsminister ska efter ett riksdagsval kunna sitta kvar som om ingenting hänt.
Grundlagsreformen visar att det går att nå resultat trots restriktionen att man måste nå enighet. Men det finns plumpar i protokollet. Dit hör inte minst den trista kompromissen om personvalet.
När några ledamöter misstrott hela idén med personval och andra velat stärka personvalsinslaget har utvägen blivit att sänka spärren från åtta till fem procent. Det kommer att innebära att något fler kandidater får plats i riksdagen i kraft av sina personkryss. Gruppen personkryssade skulle med siffrorna i 2006 års val ha blivit 13 i stället för 6.
Det är ett framsteg. Men lösningen var lite feg och fantasilös.
Det har funnits röster för slopande av spärren. Svagheten i det förslaget är att effekter skulle uppstå som väljarna inte kan förutse.
Så länge kampen gäller ett enda mandat och alla på listan verkligen står till förfogande skulle det fungera. Men när toppkandidaten efter valet tar plats i en annan valkrets eller när ett parti får flera mandat i samma valkrets, kan väljarna efteråt känna sig lurade. Har de använt sitt enda kryss till att stödja toppkandidaten, så har de ju uttömt sina möjligheter att påverka den i praktiken avgörande kampen om andraplatsen.
För regeringen fanns i detta skede inget att göra åt personvalsfrågan. Den var tvungen att hålla fast vid Grundlagsutredningens kompromiss. Utredningen däremot borde ha varit djärvare.
Ett slopande av regeln att väljaren bara får sätta ett kryss per valsedel hade kunnat vara ett sätt att skapa ny dynamik. Väljare som har åsikter om flera kandidater skulle i ett sådant system kunna kryssa alla som de tycker förtjänar stöd.
Kryssen skulle därmed bättre spegla väljarnas värdering av kandidaterna. Samtidigt hade spärren kunnat tas bort utan att det fått den absurda effekten att en kandidat kunde väljs in med stöd av bara några promille av dem som valt listan.
Fortsättning följer. Personvalet hör till de frågor som även kommande grundlagsutredningar kommer att behöva brottas med.
DN 16/12 2009