Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Kom upp ur skyttegraven

Låt oss diskutera svensk kärnkraft förutsättningslöst, utan 1970-talets låsningar.

För 40 år sedan var Per Kågeson en av de främsta rösterna mot svensk kärnkraft. Han var i allra högsta grad inblandad i nejkampanjen inför folkomröstningen 1980 och han skrev böcker med titlar som ”Stoppa kärnkraften” och ”Rösta nej”.

Nu har Kågeson skrivit en ny bok i ämnet. Och redan titeln indikerar att mycket har hänt: ”Farväl till kärnkraften?”.

Att ett litet frågetecken kan betyda så mycket.

När boken i fredags presenterades på ett seminarium på Studieförbundet näringsliv och samhälle i Stockholm fick författaren frågan om han nu blivit ”kärnkraftskramare”. Det förnekar han. Dock har han kommit till insikten att det går att göra reaktorer som är säkrare än dagens – och att det vore illa att stänga dörren för kärnkraften samtidigt som vi är inne i en klimatkris.

Till Per Kågesons slutsatser hör att det vore oansvarigt, framför allt av säkerhetsskäl, att låta våra tre äldsta kärnreaktorer köras vidare. I så fall är det bättre att bygga nytt – men förmodligen talar de höga kostnaderna i kombination med ökad energieffektivisering emot ny kärnkraft.

Om det är rätt svar eller inte kan diskuteras. Och det är utmärkt att det gör det. Den svenska energidebatten är i alldeles för hög grad präglad av låsningar där nyckeln verkar ha kastats bort år 1979. Ibland anklagas generaler för att de utkämpar gamla krig – svenska politiker tycks fortfarande kampanja inför folkomröstningen.

Det så kallade tankeförbudet som rådde mellan 1987 och 2006 är en av de mer besynnerliga lagarna i modern svensk juridik. Där förbjöds bland annat ritningar och kostnadsberäkningar ”i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”.

I dag är beröringsskräcken inför atomkraften mind­re – men fortfarande är det en fråga som fram- för allt de splittrade Socialdemokraterna helst inte vill ta i ens med strålsäker skyddsutrustning.

I mitten av augusti avslöjade Dagens Industri att regeringen börjat utreda en ny testreaktor i Oskarshamn. Syftet är forskning om den så kallade fjärde generationen kärnkraft, som ska ge avfall med betydligt kortare halveringstid. Centerns Annie Lööf sa sig vara motståndare till den nya reaktorn. Att Miljöpartiet sa blankt nej kom knappast som någon överraskning. Socialdemokraterna sa ingenting – de ville vänta på besked från Vetenskapsrådet som lämpligt nog inte skulle uttala sig förrän efter valet.

Redan en reaktor i forskningssyfte är alltså för kontroversiellt för vissa partier. Alliansen har trots allt visat sig kunna enas om kärnkraften, men hur Stefan Löfven ska kunna driva regeringspolitik i ämnet tillsammans med MP och V är en fråga som i sig kräver en forskningsreaktor för att kunna redas ut. Han får väl använda sin vanliga krycka – ”blocköverskridande överenskommelser” – och hoppas att han kan ena åtminstone sitt eget parti.

Som kontrast till de politiska låsningarna är Per Kågesons pragmatism föredömlig. Kärnkraften är ingen svart magi vars blotta omnämnande är livsfarlig. Den är en energikälla bland andra, med för- och nackdelar som andra. Låt oss närma oss frågan sakligt och hederligt.

Sverige och Europa måste i möjligaste mån befrias från beroendet av fossila bränslen. Vi kommer att behöva spara energi och satsa hårt på förnybart – men det är högst osäkert om det räcker. Då kan ny kärnkraft vara ett alternativ.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.