Är det vår tids Robin Hood-hjältar som slåss mot sheriffer i Stockholm? Är det Birnamskogen från ”Macbeth” som satt sig i rörelse mot makten, är det trädvarelserna enterna i ”Sagan om ringen” som nu slåss för sina liv?

Nej, i verkligheten är striden långt­ifrån svartvit. Att framställa företaget Nordkalk som samvetslösa skurkar som bryter mot lag och moral för snöd vinnings skull är orättvist. Frågan om kalktäkten och avverkningen i Ojnare­skogen har prövats juridiskt i flera instanser och företaget har fått rätt. Man kan ha synpunkter på hur dessa processer gått till, men det kan man alltid.

Civil olydnad, som tillämpats av demonstranterna mot Nordkalk, är komplicerat att förhålla sig till. I synnerhet i en demokrati. Å ena sidan finns det något berömvärt, en motståndets estetik, med människor som vägrar att dagtinga med sitt samvete, som tar aktiv strid mot vad de ser som orättvisor och hot mot allmänna höga principer.

Å andra sidan innebär demokrati att man måste finna sig i rättssamhällets principer och veta när det är dags att kasta in handduken. Till slut är man tvungen att acceptera majoritetens åsikter även om de går emot den egna viljan.

Det är lätt hänt att man applåderar olydnaden om aktivisterna håller med en själv, men vänder sig emot den när de olydiga har en annan åsikt. Den enes civilkurage är den andres anarki. Om det är rätt att kedja fast sig vid ett träd för att skogsavverkning är dåligt för det allmänna bästa kanske det är lika rimligt att bränna deklarationsblanketter i protest mot vad man ser som ett skadligt högskattesamhälle. Det kan inte vara den som lyckas samla ihop flest demonstranter och tjockast kedjor som styr politiken.

Något som aktivisterna på Gotland definitivt inte har anledning att känna stolthet över är de, ganska många, individer som buade ut och avbröt Nordkalks representant vid ett offentligt möte i Visby i veckan. Ett sådant agerande gynnar inte motståndet.
Vad som gör frågan om kalkbrytningen extra laddad är att både dricksvatten och arbetstillfällen är bristvaror på Gotland. Det finns farhågor om att Nordkalks verksamhet allvarligt kommer att skada vattentäkten Bästeträsk som är livsviktig för öns norra delar. Detta har avfärdats av vissa experter, men långt­ifrån alla. Det är lätt att förstå de debattörer som hävdar försiktighetsprincipen när det gäller Gotlands vatten.

Kalkbrottet beräknas ge motsvarande 60 arbetstillfällen. Mot detta har motståndare som professorn i nationalekonomi Hans Lööf (SvD 1/9) ställt skadorna på naturen och dess effekter på bortfallet i turism, Gotlands viktigaste näring. Men att helt förringa betydelsen av 60 jobb på Gotland är att visa bristande förståelse för villkoren på ön.

För Vänsterpartiets miljöpolitiske talesman Jens Holm är det hela enkelt. Hans syn på konflikten är att ”man vill skövla skog för att ett företag ska kunna tjäna några miljoner extra”. Uttalanden av den sorten visar hur V fortfarande inte ser näringslivets betydelse för välståndet. Konflikten handlar om huruvida det är möjligt att bryta kalk utan att skada oersättliga naturvärden. Är det så, vilket alltså de juridiska instanserna hittills kommit fram till, finns inga skäl att stoppa brytningen.

Samtidigt har Nordkalk knappast heller skött processen fläckfritt. Det märkligaste i sammanhanget är företagets ovilja att invänta Högsta domstolens beslut. Om bara några veckor ska HD ta ställning till villkoren för kalkbrytningen. ”Dessa frågor påverkar inte anläggningen av täkten, utan enbart brytverksamheten. Vi ser därför inte något skäl att invänta HD:s ställningstagande i frågan”, skriver företaget i ett pressmeddelande.

Nordkalks varumärke har redan tagit allvarlig skada av händelserna vid Ojnareskogen. Att vänta på HD skulle åtminstone delvis putsa företagets renommé, och med tanke på hur lång tid processen redan tagit kan några veckor till inte göra någon avgörande skillnad.

Men då måste också motståndarna ha respekt för HD-utslaget. En grundregel för civil olydnad är att veta när det är dags att acceptera att kampen är över.