Ledare

Konflikt utan vinnare

Det är givetvis vanskligt att redan nu försöka sammanfatta det senaste Gazakriget. Onsdagen inföll mitt i ett 72 timmar långt eldupphör som knappast är alldeles stabilt. Hur som helst är delbokslutet motbjudande: så många döda, sådan materiell förödelse, hundratusentals palestinier som tvingats lämna sina hem.

Militärt är resultatet blandat på båda sidor. Israel har förstört ett 30-tal tunnlar byggda för terrorattacker in i landet, och Hamas raketförråd är kraftigt reducerat. Men islamiströrelsen har överlevt, dödat fler israeliska soldater än i tidigare krig och spridit skräck bland den judiska civilbefolkningen.

Någon vinnare går inte att kora, men de flesta är överens om att allt inte bara kan fortsätta som före kriget. Likafullt är vägen ut så full av gropar att den knappt ser farbar ut.

Israel ställer det högst rimliga kravet att Gaza demilitariseras. Inget land kan acceptera ett ständigt hot om missilbeskjutning och terrordåd. En tänkbar lösning är att den palestinska myndigheten, ledd av president Mahmoud Abbas på Västbanken, återtar administ­rationen av Gaza som Hamas ryckte till sig med våld 2007.

Så vill även Egyptens styrande generaler ha det. Efter förra årets militärkupp är regimen i Kairo en svuren motståndare till islamisterna, både på hemmaplan och i Gaza.

Men även om Hamas politiska ledare skulle säga ja till förändringar, lever den militära grenen sitt eget liv. al-Qassambrigaderna tänker inte låta sig avväpnas, vilket vore den faktiska innebörden av ”demilitarisering”. Mer extrema grupper som Islamiska jihad lär inte heller samarbeta. Att Mahmoud Abbas skulle klara att samla in vapnen i Gaza verkar föga sannolikt.

Palestinierna kräver å sin sida ett slut på Egyptens och Israels blockad av Gaza, frigivning av hundratals fångar ur israeliska fängelser och internationell hjälp med återuppbyggnaden av infrastruktur och bostäder. Starka humanitära skäl talar också mot blockaden, som dessutom snarast har motverkat sitt syfte genom att öka det palestinska stödet för Hamas.

Frågan om hur exempelvis cement och stål ska hanteras återstår dock att besvara. Hittills har Hamas använt den typen av varor till att bygga attacktunnlar i stället för till civila ändamål. Och ingen israelisk politiker skulle kunna öppna gränserna på ett sätt som tillåter terrorister att bygga upp sina arsenaler igen.

I Gazaremsan har Hamas skapat ett enpartivälde med islamistiska lagar, där oppositionella fängslas och kvinnors rättigheter förtrycks. Hela rörelsens existens motiveras av kampen för att förgöra staten Israel. Med Hamas vid makten är både Gaza och den palestinska nationen i en återvändsgränd.

Lika lätt att konstatera är dock att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering är tämligen ointresserade av seriösa samtal med palestinierna om en långsiktig fred. Bosättningarna på Västbanken är folkrättsvidriga oavsett hur Hamas beter sig. Den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor samarbetar nära med Israel, men det renderar aldrig Mahmoud Abbas någon belöning. Och också bland israelerna finns gott om extremister som entusiastiskt saboterar alla ansatser till konstruktivitet.

Netanyahu utnyttjar Gaza som bevis på att Israel inte kan tolerera samma terrorhot på Västbanken, och alltså inte kan släppa säkerhetsansvaret till palestinierna. Men i så fall blir den nödvändiga tvåstatslösningen omöjlig. Är alternativet en evig ockupation alternativt annektering, där i båda fallen en del av befolkningen vägras fullständiga medborgerliga rättigheter? Ett fortsatt demokratiskt Israel förutsätter en palestinsk stat.

Nya bakslag i konflikten tycks alltid vara möjliga. Den palestinska myndigheten hävdar att Israel har begått krigsbrott i Gaza, och vill att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utreder. Eftersom varken Israel eller palestinierna är medlemmar av ICC krävs ett beslut i FN:s säkerhetsråd, som USA inte kommer att släppa fram. Men Hamas är inte heller intresserat av opartiska undersökningar. Potentialen för låsningar är betydande hos alla parter.

När varje eftergift och kompromiss betraktas som kapitulation har försoning inga vidare chanser. Men både israeler och palestinier förtjänar bättre än fler Gazakrig.