Det behövs mer forskning om vad privatiseringen innebär för kvaliteten på svenska förskolor.
Rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” satte föreningen SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle, på kartan hos långt fler än de beslutsfattare, forskare och journalister som brukar besöka föreningens seminarier.
När rapporten släpptes i höstas visade sig dess slutsats vara kontroversiell. Oväntat nog, eftersom slutsatsen helt enkelt var att det finns för lite forskning för att man ska kunna säga att privatiseringar av offentlig verksamhet blivit vare sig flipp eller flopp.
Denna tes orsakade jubel hos kramare av offentliga sektorn, som tolkade den som ett privatiseringens misslyckande. Och ilska hos avregleringsivrarna som tyckte att rapporten drog för långtgående slutsatser. När krutröken lagt sig hade både SNS vd och forskningschef lämnat sina poster.
På fredagen presenterades den sista av rapportens kapitel, om privatiseringen av förskolan. Slutsats: Det finns för lite forskning.
Detta är märkligt av två skäl. Dels har striden om privat barnomsorg varit både het och långvarig. Redan 1983 lade S-regeringen fram ”lex Pysslingen”, en lag som blockerade vinstdrivande dagis. Denna lag upphävdes av Bildtministären 1992.
Och framför allt är barnomsorgen ett ämne som är viktigare för samhället än man kanske tror. År 2009 gick hela 86 procent av svenska 1–5-åringar på förskola. Majoriteten av 1–2-åringarna är inskrivna i förskolan, vilket skiljer ut Sverige i Europa.
Med tanke på hur mycket som händer i hjärnan hos små barn, och hur mycket av deras tid som tillbringas på dagis, borde forskarna stå i kö för att undersöka vilken omsorg som passar barnens utveckling bäst.
SNS ska fortsätta sitt utredande av välfärden. Det är bara att hoppas att fler följer efter.
Men vilka slutsatser kan man då dra av införandet av privata alternativ i förskolan? Bland annat att reformen har fyllt ett behov och blivit ganska populär. I mediankommunen går knappt vart tionde barn på privat dagis – fler i storstäderna – och siffran ökar, om än sakta. Särskilt populära är de privata alternativen bland högutbildade föräldrar och föräldrar som är födda utomlands.
Men, som sagt: forskning saknas och slutsatserna är osäkra.
En säker slutsats av hela rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” är dock att en fungerande marknad bygger på att kunderna är välinformerade om alternativen. Det är ett problem inom välfärden. Hur vet jag att det ena äldreboendet är bättre än det andra, hur ska jag som förälder kunna välja skola i strömmen av glättiga broschyrer som kommer i brevlådan?
På SNS-seminariet presenterades en informationsmodell från Nacka, den så kallade Jämföraren. På kommunens hemsida får man en överblick över hur nöjda användarna är med de olika alternativen i kommunen. För tillfället omfattar Jämföraren bara för- och grundskola, men gymnasier, vuxenutbildningar, hemtjänst och äldreboenden ska tillkomma.
Även om den typen av ”kundundersökning” inte ger komplett information är det en modell som fler borde följa. Kommunerna har inte längre välfärdsmonopol, men det borde ingå i deras kärnverksamhet att objektivt granska och utvärdera de alternativ som finns.