När det rödgröna samarbetet startade 2008 var det ett naturligt svar på den borgerliga alliansens framgångar. Genom historien var det alltid de borgerliga partierna som såg splittrade ut. I valrörelsen 2006 framstod de tvärtom som ett samspelt lag, medan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet lade krokben för varandra.

Kruxet på den rödgröna sidan är att den gemensamma grundsynen på ekonomisk politik och skatter egentligen saknas. V är emot utgiftstak och överskottsmål. MP:s idéer om allt från bensinskatt till småföretag skiljer likaså ut sig.

Därtill är många socialdemokrater djupt skeptiska till ett fast samarbete med MP, andra lika misstänksamma mot V. Att vänster- och miljöpartister misstror varandra är inte heller någon särskilt väl dold hemlighet.

Länge svävade ändå de rödgröna partierna uppe bland molnen på grund av de goda opinionssiffrorna. Länge väntade de också med besked om vad de var överens om. Med vårens gemensamma budgetmotion fick väljarna till slut se vad ett rödgrönt alternativ innebar, och gavs möjlighet att jämföra det med alliansregeringens meriter. Och opinionen tvärvände.

Den svenska ekonomin gick också jämförelsevis bra efter finanskrisen och den djupa internationella lågkonjunkturen. Finansminister Anders Borg hade hanterat de offentliga finanserna klokt och Sverige såg ut som en trygg hamn i en orolig värld. Den rödgröna svartmålningen fann svag resonans.

När oppositionen på måndagen presenterade sin skuggbudget var allt ändå detsamma som i den ekonomiska vårmotionen och den rödgröna valplattformen. De tre partierna konstaterar att de har förlorat valet men serverar fortfarande samma meny.

På ett sätt är det inte så märkligt som det låter. De fem veckor som har gått sedan valet är alltför kort tid för allmän omprövning och fundamentalt nytänkande. Resultatet av valanalyserna dröjer.

Men argumentationen skorrade betänkligt redan i valrörelsen. De rödgröna sa nej till stora skattesänkningar som ingen hade föreslagit. I stället sa de ja till nästan hela regeringens jobbskatteavdrag, trots att de tidigare sågat varje steg som ineffektivt och orättvist. När dessutom sänkt skatt för pensionärer var den enskilt största satsningen var det svårt att få ihop det.

Höstbudgetmotionen lider av samma åkommor. Men politiken är en sak. Den stora frågan om hur – eller ens om – det rödgröna samarbetet ska fortsätta hänger också i luften. Mycket tyder på att det befinner sig i en fas av livsuppehållande behandling.

På presskonferensen i Riksdagshuset sa Vänsterns Ulla Andersson ”vi vill” hur många gånger som helst. Det är dock tveksamt om någon annan än hon vill. Hennes parti har tillfälligt gömt undan kraven på skrotade budgetregler och stora skattehöjningar för alla, men har på andra områden dragit S och MP vänsterut. V verkar vara det enda parti som är nöjt med samarbetet.

Alla de tre ekonomiska talesmännen skulle återkomma om framtida former för samverkan. Frågor om en gemensam budgetmotion i vår fick svävande svar. Ett inte alltför djärvt tips är att den fryser inne.

Samma öde möter förhoppningsvis planerna på en ny förmögenhetsskatt. De tre kunde inte komma överens före valet, och nu slipper de. Talande var också vad trion sa om Nordea; MP vill sälja statens innehav, V vill öka det och S medger att ”vi har lite olika åsikter”.

Det rödgröna samarbetet inleddes av tre partier som kände sig tvungna snarare än övertygade. Vilken grandios idé som skulle ge det nytt liv är oklart. En intensiv vilja att ha makten är inte tillräckligt.