Ledare

Kontroll är kärnfrågan i Iran

USA:s utrikesminister John Kerry och EU:s sändebud Catherine Ashton har en del att tala om med Irans utrikesminister Muhammad Javad Zarif.
USA:s utrikesminister John Kerry och EU:s sändebud Catherine Ashton har en del att tala om med Irans utrikesminister Muhammad Javad Zarif. Foto: LEONHARD FOEGER

Meningen var att en permanent uppgörelse om begränsningar i Irans kärnteknikprogram skulle vara klar i dag. Förhandlingarna i Wien gick dock trögt under helgen, och en förlängning av tidsfristen verkade alltmer sannolik. Förra årets interims­avtal väckte förhoppningar, men de stora stötestenarna är svåra att rubba.

Iran har alltid förnekat alla ambitioner att skaffa atombomber. Motparten i samtalen, de fem fasta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland (P5+1), vill av goda skäl ha garantier. Det iranska agerandet har sällan ingett förtroende.

Drygt 10.000 centrifuger snurrar redan i Iran. Ytterligare 9.000 är installerade men har inte tagits i drift. I dag skulle det bara ta ett par månader för Iran att komma upp i tillräcklig mängd höganrikat uran för att kunna bygga kärnvapen. Den tiden måste förlängas till minst ett år.

Det kräver i sin tur färre aktiva centrifuger och att lagret av klyvbart material skickas till Ryssland för omvandling till bränslestavar för vanliga kärnkraftverk. Dessutom är Irans tungvattenreaktor, som kan producera plutonium, ett osäkerhetsmoment.

Men Iran vill inte alls reducera antalet centrifuger, utan i stället ha ett erkännande av rätten att anrika uran. Den iranska motsträvigheten har ända sedan 2006 renderat allt hårdare ekonomiska sanktioner, från FN, USA och EU. Interimsavtalet ledde till att vissa straffåtgärder lättades, men Teherans mål är nu att alla ska hävas omedelbart. Ännu ett tvisteämne är om en överenskommelse ska gälla i några år – eller i decennier.

Klyftan mellan utgångspunkterna kan tyckas oöverstiglig. Därtill kommer problemet att verifiera att eventuella löften hålls. Ännu knepigare blir det att försäkra sig om att Iran inte i hemlighet fortsätter att närma sig förmågan att bygga bomben. 2008 upptäcktes en underjordisk anläggning, djupt insprängd i berget för att stå emot möjliga militära angrepp.

Kruxet är just detta: Hur ska någon kunna lita på en regim som genom åren visat sig vara så opålitlig? Även med kameror och FN-inspektörer på erkända kärnteknikanläggningar går det inte att veta att allt redovisas. Därför måste kontrollerna ske utan inskränkningar. I stället har Iran alltid konstrat, saboterat och begränsat, eller till och med stoppat.

Iranierna har också vägrat svara på FN:s frågor, till exempel om varför de har testat hur kärnladdningar detoneras och forskat kring hur de kan apteras i missiler. Alldeles oskyldiga kan intentionerna inte ha varit.

Så varför skulle Iran uppträda annorlunda än hittills? Man kan alltid ifrågasätta sanktioners effekt, men i det här fallet finns den. Iran är utestängt från det internationella finanssystemet, vilket gör det besvärligt att få betalt för oljan som landets ekonomi vilar på. Exporten har halverats. I kombination med det fallande oljepriset på världsmarknaden sätter det en väldig press på Iran. Regimen har ett tydligt val.

Komplicerande faktorer saknas inte. Terrorrörelsen Islamiska staten, IS, är USA:s och Irans gemensamma fiende. Men den shiitiska teokratin har också spelat en förödande roll för att väcka sunnitiskt missnöje i både Irak och Syrien.

Ett avtal om kärntekniken skulle kanske stärka reformvänliga krafter i Iran. Men det är ayatolla Ali Khamenei som ytterst bestämmer linjen. Han tillät installationen av den något mjukare presidenten Hassan Rohani, men kan också tippa balansen tillbaka till reaktionärerna.

I den amerikanska kongressen är Republikanerna, men också många demokrater, misstänksamma mot Iran och president Obamas förhandlingsteknik. Åtskilliga anser att ännu hårdare sanktioner skulle få iranierna att kapitulera.

Ryssland vill inte ha fler kärnvapenmakter, särskilt inte vid sin södra gräns. President Putins övergrepp på Ukraina har dock förstört relationerna med väst, och han kan få för sig att hämnas genom att liera sig med Iran.

Centrifuger kan stoppas, men också startas igen. Kunskap om vapenproduktion kan inte elimineras. Ett års respit innan Iran kan ha kärnvapen känns inte tryggt. Ändå måste försöken att komma överens fortsätta. Militära alternativ skulle ha ytterst obehagliga och svåröverskådliga konsekvenser.

Det handlar inte om att krossa Irans nationella stolthet. Men den klarar sig utmärkt utan atombomber.