Denna regering ger AP-fonderna order i bonusfrågor. Då kan nästa göra det i investeringsfrågor. Det är farligt för pensionärerna.
I måndags bytte regeringen hållning i frågan om självständigheten för AP-fonderna. Styrelserna fick detaljerade anvisningar om hur fonderna ska rösta i bonusfrågor på bolagsstämmor. Fram till dess var det Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ständigt efterlyste detaljbeslut, fast då om investeringsförbud för företag som sysslar med vapen, fossila bränslen och porr.
Övriga partier i riksdagen begärde en utredning om hur AP-fonderna ska agera, med uttalat syfte att värna fondstyrelsernas självständighet.
Hösten 2007 fick Ulla-Carin Giertz utredningsuppdraget av finansmarknadsminister Mats Odell. Den 28 november i fjol kom betänkandet ”Etiken, miljön och pensionerna”. Där föreslås fem förändringar i lagen om AP-fonderna. Styrelsen bör kunna vara mindre än dagens nio ledamöter, ledamöterna bör föreslås av en nomineringskommitté och dagens två reserverade platser vardera för arbetsgivare och fack bör tas bort.
Dessutom bör Sjunde AP-fonden få rösta för sina svenska aktier och skyldigheten att ta miljö- och etikhänsyn skrivas in i lagen.
Det är vettiga förslag som kan stärka professionalismen, som understryker att AP-fonderna har ägaransvar och ska ta det. Genom aktiva dialoger med företagen man äger aktier i, eller genom att sälja papper i bolag där ledningarna beter sig illa. Utredarna betonar att staten bör avstå från detaljerade direktiv, av flera skäl men bland andra följande:
”Resultatet av AP-fondernas förvaltning är en angelägenhet för hela befolkningen, inte för den politiska majoriteten eller förhärskande opinionen vid ett visst tillfälle.”
Det är möjligt att finansmarknadsminister Mats Odell har läst utredningen. I så fall har han inte brytt sig ett spår om argumentationen om vikten av självständighet. Regeringen har föredragit att knipa snabba opinionspoäng på att kräva att AP-fonderna som ägare bara får rösta för lika eller mindre förmånliga bonussystem som de som finns i statliga företag. Beslutet om dessa riktlinjer fattades så fort att regeringskansliet inte hunnit med på sina egna hemsidorna. På sidan med frågor och svar som handlar om bonus står ännu följande: ”I företag där staten är delägare bör riktlinjerna tillämpas i sådan utsträckning som bedöms rimligt efter dialog med övriga ägare.”
Svenskt Näringsliv har avfärdat den snabba omsvängningen som billig populism, likaså flera borgerliga riksdagsledamöter. Allra helst sådana som var med i löntagarfondsdebatten med kulmen i demonstrationen 1983. Några varnar för att vi är på väg dit igen.
Det är att se spöken på ljusan dag. Men beslutet är likafullt dumt. Det öppnar för en våg av detaljerade riktlinjer om hur fonderna ska uppträda. De tvingas sätta upp en extra byråkrati för att ha ryggen fri och kunna försvara sina placeringar. I värsta fall vågar de inte längre leva upp till sitt grundläggande åtagande – att åstadskomma långsiktigt hög avkastning på pensionskapitalet till låg risk.
Om Mats Odell och andra i regeringen känner ett starkt behov av att föra en konkret bonusdebatt i privata företag får de göra som SSU en gång gjorde: köpa sig egna aktier som privatpersoner och begära ordet på stämmorna, som Bosse Ringholm en gång gjorde.