För knappt ett år sedan riktade en rysk polisman en vädjan till landets ledare Vladimir Putin. På en hemmainspelad video berättade han om det omfattande mutsystemet inom landets poliskår. ”Jag är inte rädd för att lämna polisen”, avslutade han, ”jag ska säga mitt namn. Jag heter Dymovskyj, Aleksej Aleksandrovich.”

Kanske borde han ha varit mer rädd. Visserligen har videon, som finns på Youtube, gjort honom känd i Ryssland. Men han har också, som International Herald Tribune rapporterade i ett stort uppslaget reportage häromdagen(28/7), utsatts för omfattande trakasserier från myndigheterna.

Han fick inte bara sparken. Släkt och vänner förhördes. Enligt hans fru försökte man plantera narkotika i hans lägenhet. I januari 2010 blev Dymovskyj arresterad och fick undergå en psykiatrisk undersökning. I dag är han på fri fot men hotas när han framträder offentligt.
Något stöd från Putin fick han inte. Kreml har iakttagit en högljudd tystnad kring hans anklagelser. Däremot har Duman infört strängare straff för poliser som kritiserar sina chefer, den så kallade Dymosvkylagen.

Korruption är ett av vår tids största problem. Det är ekonomiskt destruktivt och hämmar tillväxt. Det är ett hot mot demokratin och undergräver den sociala tilliten i samhället. Det slår hårt mot världens fattiga. Enligt Transparency International är det framför allt låginkomsttagare i tredje världen som tvingas betala mutor när de kommer i kontakt med polis, domare och andra myndigheter.

Men även om korruption är ett globalt fenomen finns det inte en gemensam orsak till dess uppkomst. Många av de mest korrupta länderna i världen är fattiga länder med en svag statsmakt.

I dessa länder är nepotism, klient­system och mutor delvis en försvars­mekanism. Eftersom det inte finns någon allmän tillit i samhället blir familje- och släktband avgörande. I det perspektivet uppfattas gynnande av den egna gruppen inte som klandervärt utan som moraliskt nödvändigt: vad är man för slags människa om man har fått en bra position och inte hjälper sin kusin?

Orsakerna till vår ryske polismans problem är dock annorlunda. I toppen av korruptionsligan finns också många före detta kommunistländer.

Dels är det en effekt av att planekonomin krävde mutor och utbyte av tjänster för att fungera. Dels är det ett resultat av övergången till marknadsekonomi som öppnade nya möjligheter till korruption inom en kultur där människor redan vant sig vid att muta sig fram.
Ryssland är ett av de värsta länderna i denna kategori. I en rankingslista i International Journal of Sociology ligger Ryssland i botten när det gäller hederlighet inom samhällseliten tillsammans med bland annat Uganda, Nigeria och Bangladesh.

Det borde förstås ligga i Putins intresse att göra allt i sin makt för utrota korruptionen. Att ta itu med detta arv från kommunismen och den snabba övergången till marknadsekonomi är nödvändigt om Ryssland ska bli en stark ekonomisk och politisk aktör i världen.

Men den sorgliga sanningen är att de nuvarande ledarna i Kreml är mer intresserade av att bevara sin egen maktposition. Korruptionen garanterar polisens lojalitet med regimen, vilket för Putin är långt viktigare än att den tjänar och skyddar de ryska medborgarna.