Efter revolterna i Nordafrika och det hårdnande förtrycket i Vitryssland borde EU:s grannskapspolitik utvärderas och förändras.
Själva begreppet låter förvisso lika luddigt och segt som en lång förhandling i Bryssel. Men det handlar om en viktig och central del av unionens – och därmed Sveriges – utrikespolitik.
Tanken bakom grannskapspolitiken är att unionen ska utveckla handel, samarbete och goda relationer med sina grannar i öst och på andra sidan Medelhavet.
”Vi arbetar tillsammans” utropas i en glättlig informationsbroschyr från kommissionen. EU vill ”främja” handel, ”hantera” migration, ”förvalta” gränser, ”skydda” miljön och grannländerna ska få ”tillträde” till unionens inre marknad. Men det handlar också om att ”komma till rätta” med fattigdom och att ”främja” mänskliga fri- och rättigheter.
För att åstadkomma allt detta har EU satt i gång processer, projekt och program. Det har slussats pengar från Bryssel till grannländerna i öst och syd och det har träffats avtal om allt från handel till migrationskontroll. Under senare år har samarbetet fördjupats i den så kallade Medelhavsunionen och inom ramen för det östliga partnerskapet.
En del av detta har varit både nödvändigt och bra. EU måste ha goda relationer till sina grannar och har eget intresse av att länderna i unionens närområde utvecklas och blir framgångsrika.
Men utvecklingen den senaste tiden visar med all önskvärd tydlighet att de allt tätare kontakterna med regimerna i till exempel Minsk, Tunis och Kairo har haft en otrevlig baksida – Europa har utvecklat ett slags förståelse för envåldshärskarnas perspektiv.
Så sent som i början av december förra året ansåg Bryssel att Vitryssland tagit betydelsefulla steg på väg mot ökad demokrati. Bara någon vecka senare slogs oppositionen ned på brutalast tänkbara vis. Efter denna uppvisning i förtryckets praktik borde Vitryssland inte längre kunna vara en del av det östliga partnerskapet.
Den senaste tidens avslöjanden av den franska pressen är också besvärande för hela EU. Flera ministrar har haft personliga och vänskapliga relationer med Tunisiens störtade envåldshärskare Ben Ali och Egyptens despot Mubarak. Den gamla kolonialmaktens dåliga omdöme skvätter på hela Europa.
Nu måste Europa erbjuda hjälp och stöd till länder som tar sina första trevande steg på väg mot demokrati. Bryssel borde också omedelbart begära större insyn i envåldhärskaren Khaddafis sätt att behandla människor på flykt och ställa större krav för fortsatt samarbete.
Att Sverige tänker rösta mot ett förlängt fiskeavtal med ockupationsmakten Marocko är välkommet. Den svenska regeringen borde också med ökad intensitet slåss för att handelshinder tas bort och att unionens destruktiva jordbruks- och fiskepolitik förändras i grunden. Det bör också öppnas en dörr in i EU för dem som vill arbeta och studera.
Europa kan inte bryta alla kontakter med despoter i sin omgivning. Men Bryssels relationer med länder som inte är demokratier måste vara striktare och mer formella. Bistånd, processer och program borde kopplas till tydligare krav på uppföljning och utvärdering.
Det räcker inte att föra fram krav på yttrandefrihet och mötesfrihet under till intet förpliktigande samtal och dialoger. Och när medborgarna i de länder som fortfarande styrs av envåldshärskare går ut på gatorna och kräver frihet och demokrati borde de kunna räkna med unionens ovillkorliga stöd.