Studenter fördjupar sin kunskaper genom att diskutera ofta och mycket med varandra. Det är svårt vid distansstudier. Därför är expansionen av högskolan-i-hemmet olycklig.
Mer än var fjärde registrerad student läser vid våra universitet och högskolor på distans, i fjol 101 400 personer. Merparten studerar på deltid, men var femte satsar för fullt.
I många av kurserna ingår ett eller flera seminarier med obligatorisk fysisk närvaro vid läroanstanstalten, men hela 30 utbildningsprogram går att läsa utan att någon gång möta lärare och kursare IRL, in real life. Därtill finns 3 000 enstaka kurser som kan avverkas helt framför hemmadatorn, eller åtminstone vid lärcentret på hemorten.
Hemma kan vara långt borta. Många förundrades säkert när de läste i gårdagens DN om det svenska studiecentrumet på ön Koh Lanta, där 20 svenskar hyr in sig för nätuppkoppling till sina svenska högskolor. De läser på distans, med studielån som räcker längre i Thailand än hemma.
Men i princip är det ingen skillnad på att distansstudera vid Mittuniversitetet, vilket 11 000 personer gjorde i fjol, från Kiruna eller Koh Lanta. Är kursen helt nätbaserad är geografin ointressant.
När distansutbildningarna inrättades fyllde de ett klart behov. Yrkesverksamma med barn fick en bekvämare möjlighet att bredda sin kompetens; lärare läste in ett nytt ämne, sjukvårdspersonal skaffade sig behörighet för nya arbetsuppgifter. Obehöriga lärare gavs chansen att skaffa det examensbevis som är nyckeln till tillsvidareanställning.
För tio år sedan läste var tionde student på distans. Då handlade det om 31 200 personer. I fjol alltså om över 100 000. De skiljer sig från campusstudenter genom att i snitt vara betydligt äldre. Och över lag mindre fokuserade på studierna.
Denna regering har, i likhet med den förra, bekymrat sig över att studenterna inte målmedvetet knaprar poäng för att snabbt komma ut i arbetslivet. De tillåter sig att läsa lite planlöst, åtminstone något år. Politikerna säger att genomströmningen måste öka. I fjol tog studenten 80 procent av de poäng hon skulle. Denna snittsiffra skulle varit högre om det inte varit för distansarna.
Högskolan i Kalmar noterade att 40 procent av deras studenter läste på distans på något sätt. Dessa studenter tog bara drygt hälften av de poäng de skulle. Växjö universitet hade samma andel, men något bättre resultat. Genomströmningen, som termen lyder, var 59 procent.
Detta tyder på att distansstudenterna på alla sätt har distans till studierna. För många är de ett trevligt hobbyprojekt som man sysslar med om det blir tid över. Motivationen är inte tillräckligt stor för att skaffa sig tiden.
En annan anledning till avhoppen kan vara att utbildningen inte är tillräckligt stimulerande. De flesta på-plats-studenter vittnar om att de stora aha-upplevelserna och den djupa inlärningen har kommit i täta diskussioner med kurskamrater snarare än genom föreläsningar. Denna form av vridande och vändande på teorier låter sig inte göra på nätet hur många chattrum och webbkameror man än har. Det blir mer av inbankning än insikt när man aldrig, eller sällan, möts ansikte mot ansikte.
Inget ont i att människor bildar sig när de får tid över. Men det är knappast så vi får mest ut av de miljarder Sverige satsar på högre utbildning. Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet.
DN