Det kallas kremlologi: Förmågan att med en handfull ledtrådar pussla ihop en bild av vad som försiggår bakom maktens kulisser i Kreml. Ofta är skeendena så kryptiska att kremlologin helt missar sitt mål. Men det finns ett scenario som är så vanligt förekommande i rysk politik att man kan förutse det utan att vara kremlolog eller FSB-agent. Det handlar om den ryska krishanteringen.

Oavsett om det inträffat en flygkrasch eller ett terrordåd är informationen till allmänheten bristande. Kanske följer till och med en period av Tjernobylskt mörkande. Politikernas uttalanden och utredningarnas slutsatser pekar sedan åt samma håll: någon annanstans. Bristen på ansvarstagande är total.

I fallet med den senaste terrorattacken mot landet, där minst 35 personer dödades och många skadades, skyller president Dmitrij Medvedev ifrån sig på Domodedovoflygplatsens säkerhetsansvariga. Vissa, hotar han, kan komma att sparkas.

Detta trots att självmordssprängningen ägde rum i ankomsthallen, en plats som liksom bussar och tunnelbanor är omöjlig att övervaka på samma sätt som avgångshallen eftersom allmänheten har tillträde. Det gäller över hela världen, inte bara i Ryssland.

I går satte också den ryska myndigheten för översyn av transportfrågor ned foten. Den hävdar att det är inrikesdepartementet som är ansvarigt för passagerarkontroll vid flygplatsingångar.

Medvedev riktar nu de obligatoriska machovarningarna till okända ansvariga, som ska ”jagas” och ”elimineras”. Premiärminister Putin, vars politiska framgångar säkrades tack vare sådan retorik, konstaterar sammanbitet att ”vedergällning är oundvikligt”. Nu famlar inte Kreml helt i blindo. Med tanke på de senaste årens terrordåd på rysk mark finns mycket som talar för att också måndagens dåd har sin bakgrund i situationen i norra Kaukasus.

Regionen är svårt drabbad på flera olika, sammankopplade fronter: militanta islamistgrupperingar, utbredd korruption, lika utbredd fattigdom. Medvedev har erkänt att Kaukasus är en av Rysslands allra största utmaningar de kommande åren.

Men vad gör han åt det? Inte tillräckligt. Liksom hans parhäst Putin före honom har presidenten misslyckats med att släcka den kaukasiska eldhärden.

Nästa vår går ryska folket till presidentval. Inhemska analytiker tror att terrorkampanjen då kan komma att intensifieras. Efter presidentvalet 2012 följer en rad påkostade evenemang, som gjorda för att dra världens blickar till ett självmordsattentat. Däribland vinter-OS i Sotji 2014.

Vad som gör Kremls handfallenhet inför terroristernas upprepade attacker extra anmärkningsvärd, är att terrorism inte alls är ett nytt fenomen i Ryssland. Under två perioder, i slutet av 1870-talet och under 1900-talets första år, skakades de ryska storstäderna av intensiva och blodiga terrorkampanjer mot maktens män.

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk, har i ”Kyssen i Ryssland” (Norma 2002) beskrivit den förrevolutionära ryska terrorismen som en teatralisk akt. Terroristerna maskerade eller till och med klädde ut sig, putsade på sina slutgiltiga repliker och valde spektakulära attentatsmetoder.

Också måndagens självmordsbombare ska ha utropat ett dramatiskt ”Jag kommer att döda er alla!” innan han eller hon detonerade sin sprängladdning. Att kasta i väg en bomb kallades vid förra sekelskiftet för ”en helig handling”, liksom hos dagens jihadister.

Den utmaning som Kreml står inför är med andra ord varken unik för vår tid eller för islamisterna. Då som nu ligger maktens likgiltighet inför folkets lidande till grund för enskilda individers avskyvärda handlingar.