De militära insatserna mot Muammar Khaddafis diktatur ger hopp inte bara åt en plågad civilbefolkning i Libyen utan åt människor i hela världen som tvingas leva under förtryck.
Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men här handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning.
Hittills tycks den militära insatsen mot Khaddafi vara sansad, proportionerlig och helt riktad mot militära mål. Det är viktigt att det fortsätter så för att denna FN-sanktionerade intervention ska kunna behålla bredast tänkbara stöd.
Om insatserna mot Khaddafi verkligen skulle bidra till att diktatorn faller är det en stor anledning till glädje, men det är bara det första steget. Det är lättare att skapa flygförbudszoner än demokrati. Samtidigt får nu västvärlden en chans att reparera sitt något skamfilade rykte och ge fullt stöd till återuppbyggandet av ett demokratiskt Libyen utan misstänkta baktankar om lukrativa oljeaffärer.
Medan Khaddafi gömmer sig bakom mänskliga sköldar och slungar ut hotelser om långa, blodiga krig går medborgarna i Egypten till valurnorna. Det är en tydlig signal till det libyska folket, och den demokratiska oppositionen i alla regionens diktaturer, att en annan värld är möjlig.
Tyranniet har satt en så stark prägel på det senaste seklet att det blivit en sorts pervers vardag. Vi har närmast vant oss vid operettdiktatorer som Augusto Pinochet, Fidel Castro, Idi Amin, Saddam Hussein och Muammar Khaddafi. Det är ofta först när tyrannen och hans totalitära system faller som omfattningen av det lidande han orsakat framgår. Och kvar står omvärlden med förvånad och skamsen blick: ”Att det var så illa visste vi inte.”
Därför var det så angeläget att FN:s säkerhetsråd i förra veckan satte ned foten mot Khaddafi. Argumentet att stoppa ett massmord i Libyen är gott nog. Men låt oss hoppas att en bieffekt blir att andra despoter, närmast i Bahrain och Jemen, också börjar känna att marken under dem skakar.