Huvudledare

Kriget mot kristna

Våldet mot kristna i Mellanöstern och Afrika tycks bara eskalera. Västvärlden är fortfarande alltför tyst om de systematiska övergreppen.

Oktober 2010: Ett 60-tal församlingsmedlemmar och två präster mördas i en kyrka i Bagdad, Irak.

Nyårsnatten 2010: En bilbomb sprängs vid en kyrka i Alexandria, Egypten, och dödar över tjugo deltagare i midnattsmässan.

De två dåden är bland de värsta som riktats mot kristna i Mellanöstern och Afrika det senaste året. Men långt ifrån de enda.

I Etiopien bränns kyrkor. I Pakistan mördas politiker som kritiserat landets stränga hädelselagar. I Nigeria angrips kyrkor på julafton. Sedan invasionen av Irak uppges hälften av landets stora kristna befolkning ha drivits på flykt. De egyptiska kopterna hukar under ovisshet om sin ställning i det nya landet.

Islamistiska grupper har öppet deklarerat att målet är att rensa Mellanöstern från kristna, antingen genom att med terror skrämma bort dem eller helt enkelt ta deras liv.

Flera undersökningar pekar på att kristna nu är den mest förföljda religiösa gruppen i världen. Nyligen släppte den brittiska katolska organisationen Aid to the Church in Need rapporten ”Persecuted and forgotten” som hävdar att 75 procent av all religiös förföljelse riktas mot kristna.

Tankesmedjan Pew Research Center visade å sin sida i höstas att kristna trakasseras i två tredjedelar av jordens länder, fler än några andra religionsutövare.
Vad gäller våldet och trakasserierna mot kristna är det svårt att inte tänka på Martin Luther King-citatet ”Den värs­ta tragedin är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad”. För medan den religiösa rensningen pågår i stora delar av världen är det ekande tyst i andra.

Ett sorgligt exempel är när EU:s ministerråd i början av året skulle markera mot våldet. I det första utkastet till uttalande förmådde rådet inte ens ta ordet ”kristna” i sin mun, trots att bakgrunden främst var kyrkmassakrerna i Bagdad och Alexand­ria.
Det krävdes starka påtryckningar från Italien och Frankrike för att skrivningen till slut skulle uttrycka försvar för ”kristna (…), muslimska pilgrimer och andra religiösa grupper”.

Västvärldens ovilja att starkt ta avstånd mot förföljelser av kristna har flera orsaker. En är rädslan för islamofobi, en annan den koloniala historien och en tredje en vanlig men märklig världsbild i svartvitt. Bilden av muslimen som maktlöst offer och den kristne som privilegierad gärningsman är så förankrad i vårt medvetande att vi har svårt att ta in att det finns stora regioner där den utsatta, svaga minoriteten är kristen.

Viktigt i sammanhanget är att flera höga muslimska företrädare över hela världen tagit starkt avstånd mot våldet mot kristna. Det visar att den religiösa rensningen inte är en konflikt mellan gruppen ”muslimer” och gruppen ”kristna” utan mellan extremister och en stor, tolerant majoritet. Olika religioner har trots allt levt sida vid sida i Mellanöstern och Afrika i århundraden. Det är ett ansvar för alla, inte minst de hittills tysta regeringarna i väst, att den religiösa toleransen åter blir normaltillstånd.
Rätten att fritt utöva sin religion är universell. Vi kan inte vara så inskränkta att vi tror att muslimska stater just för att de är muslimska skulle vara mindre kapab­la, och därmed mindre förpliktade, att skydda sina minoriteter.

DN 28/3 2011