Ledare

Kriget mot kvinnorna

Modern till 17-åriga Tasleem Solangi, ett av tusentals offer för kvinnomördarna i Pakistan.
Modern till 17-åriga Tasleem Solangi, ett av tusentals offer för kvinnomördarna i Pakistan. Foto: SHAKIL ADIL

Det globala kriget mot kvinnor rasar vidare, dag efter dag, vecka efter vecka.

Farzana Parveen, 25 år och gravid, var på väg till en domstolsbyggnad i den pakistans­ka mångmiljonstaden Lahore. Hennes föräldrar hade anklagat Parveens make för att ha kidnappat henne och nu skulle förhandlingarna inledas.

Men när hon kom till domstolen anfölls Farzana Parveen av en folksamling. Hennes pappa och bröder fanns med. De slog henne med käppar och stenar, och hon dog där på gatan medan andra människor såg på. ”Jag dödade min dotter eftersom hon förolämpat hela vår familj genom att gifta sig med en man utan vårt medgivande”, sa pappan enligt brittiska Guardian.

Till historien hör dessutom, att döma av medierapporteringen, att Farzana Parveens make varit gift förut. Den hustrun ströp han för att kunna gifta om sig. Han straffades aldrig.

Pakistans kommitté för mänskliga rättigheter skriver i ett pressmeddelande att 900 kvinnor dödades med hedersmotiv i landet bara under 2013. Hur många som utsattes för sexuella övergrepp, skadades för livet eller ”bara” skrämdes till underkastelse framgår inte.

Nigeria skakades i söndags av ett bombattentat mot en fotbollsmatch i staden Mubi. Myndigheterna räknar fortfarande döda och det är oklart vem som ligger bakom. Bland de misstänkta finns förstås den islamistiska terrorgruppen Boko Haram, som tidigare attackerat idrottsarenor och även utfört en massaker i just Mubi.

Annars är Boko Haram för tillfället mest känt för sin vidriga kidnappning av 200 skolflickor. Dessa ska enligt ledaren giftas bort – att flickor får utbildning är inget som accepteras i den militant islamistiska världsbilden.

I Sudan väntar en nybliven mamma på döden. Meriam Yehya Ibrahim födde i tisdags en flicka i fängelset. Modern föddes som muslim men bytte religion när hon gifte sig med sin kristne make Daniel. Lärda män konstaterade att det var ett felbeslut; som straff dömdes hon till 100 piskrapp, vilket ska verkställas någon gång innan hon hängs i en snara.

Meriam Yehya Ibrahim dömdes till döden för apostasi. Det är ett begrepp som tack och lov inte används ofta på svenska. Nationalencyklopedin har uppslagsordet apostat: ”avfälling, person som frivilligt eller under tvång lämnar sin religion eller i vidare mening sin ideologiska hemort”.

På engelska är uttrycket vanligare. Man talar om ”apostasy laws”, lagar som förbjuder människor att lämna sin religion. Enligt det amerikanska forskningsinstitutet Pew finns ett 20-tal länder, samtliga med muslimsk majoritet, som fortfarande tillämpar dessa medeltidslagar.

Hederskultur, islamistisk terrorism och lagar mot apostasi är tre av de största globala hoten mot kvinnor i dag.

Traditioner och religion är tacksamma ideologiska överbyggnader att ta till för att rättfärdiga mäns våld mot och dominans över kvinnor.

Glädjande nog finns också tecken på ett allt starkare motstånd mot förtrycket och våldet. Den motvilja, och postkoloniala rädsla, som funnits i framför allt västländer inför att kritisera ­traditioner och religiös tillämpning tycks luckras upp i takt med att kunskapen om kvinnornas utsatthet ökar.

Storbritanniens premiärminister David Cameron sade nyligen att han var ”bestört” över fallet Meriam Yehya Ibrahim: ”Sättet på vilket hon behandlas är barbariskt och har ingen plats i dagens värld. Religiös frihet är en absolut, grundläggande mänsklig rättighet.”

Det är den enda rimliga utgångspunkten. Men när hörde man Fredrik Reinfeldt uttrycka sig på samma sätt om det pågående globala seriemordet på kvinnor? Hur ofta, och hur eftertryckligt, markerar Carl Bildt i frågan? Och hur angeläget anser Stefan Löfven att ämnet är?

Denna text började i ilska och sorg över situationen för Pakistans kvinnor. Kanske kan den sluta med en liten ljuspunkt från samma land. En muslimsk paraplyorganisation uttalade i fredags en fatwa där den kallade hedersmord för oislamiskt och omänskligt: ”Det har inget med islam att göra”.

Och just så är det. Den stora majoriteten av muslimer, kristna, buddhister och ateister vill inte heller ha något att göra med extremisternas blodbefläckade tolkning av religion och traditioner. Det är en djup tragedi, framför allt för världens kvinnor, att det så ofta är de extrema som tillåts sätta dagordningen.