Ledare

Kriget som gav demokrati

När vi nu går in i 2014 faller det sig naturligt att reflektera över första världskrigets utbrott hundra år tidigare. Betraktelserna över denna slakt på 20 miljoner människor började faktiskt fylla tidningarnas spalter redan innan årsskiftet. Utrikes­minister Carl Bildt påminde till exempel på DN Debatt, nyårsafton, om Europasamarbetets unika betydelse för fred och välstånd, mot bakgrund av den ­europeiska katastrofen 1914.

Det kan tyckas som en pseudo­händelse att vi råkar gå in i ett år som slutar på 14. Men om det kan bidra till ökad reflektion över de långa perspektiven i politiken så är det ändå en god sak. Svensk samhällsdebatt skulle må bra av att det historiska perspektivet var mer närvarande, även utan förevändningen av minnesår.

Första världskriget är långt ifrån lika närvarande i det allmänna medvetandet som det andra. Kriget saknar den inramning av ­apokalyptisk kamp mellan gott och ont som präglar dess uppföljare. Utvecklingen hann med att ta ett jättekliv under mellankrigstiden och de flesta har nog betydligt lättare att identifiera sig med 1930-­talets funktionalistiska samhällsbygge än 1910-talets skytte­gravar och kavallerister. Bara det faktum att andra världskriget fångades på film, medan vi nästan bara har tillgång till svartvita stillbilder från det första, ­spelar en stor roll för hur de bägge ­krigen bevarats i det ­kollektiva minnet.

Ändå är första världskriget en minst lika viktig vattendelare som det andra. Den brittiske historikern Eric ­Hobsbawn har myntat begreppet ”det korta 1900-talet” för att beskriva perioden 1914-1991. Han menar att perioden från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens fall kan betraktas som en sammanhållen epok, trots andra världskrigets omvälvningar.

Det finns många skäl till detta. Första världskriget slog sönder 1800-talets stabilt borgerliga ordning. I krigets kölvatten föll fyra stora imperier, det ryska, det tyska och det habsburgska och det ottomanska. Ryska revolutionen var en direkt följd av kriget, liksom demokratins genombrott i Europa.

Det kan tyckas paradoxalt att demokratin har sina rötter i ett storkrig. Men krigets massmobiliseringar och uppblossande nationalism gjorde det klart att rösträtten inte kunde förbehållas ett fåtal längre. Om varje man skulle dö för sitt land borde han även få ha rätt att vara med och bestämma. Hotet om en socialistisk revolution påskyndande processen ytterligare.

Även kvinnornas ställning stärktes av kriget. Med stora delar av den manliga befolkningen inkallad fick kvinnor ta männens plats i produktionen, en plats många av dem skulle behålla i fredstid. I Sverige infördes kvinnlig rösträtt 1921, bara tre år efter krigsslutet.

Första världskriget påskyndade även den tekniska utvecklingen och organisationstänkandet i industrin – inte minst möjligheten till mass­produktion av alltifrån bilar till gasspisar och kylskåp. Kriget förlöste kort sagt mycket av det vi i dag förknippar med det moderna massamhället.

Det kan finnas särskild anledning att begrunda demokratins genombrott. I många länder överlevde den inte sina första staplande ”spädbarnsår”. Endast en dryg handfull länder var fortfarande demo­kratiskt styrda i början av 1940-­talet, däribland Sverige. Demokratin präglades under mellankrigstiden av instabilitet och misskrediterades av inflytelserika grupper. Först efter andra världskriget kom Europas eliter att ­helhjärtat sluta upp bakom den – undantaget länderna bakom järnridån och några få kvarvarande fascist­diktaturer i syd.

Efterkrigstidens stabilitet byggde på omfattande välfärds- och utbildnings­satsningar. Demokratin blev ett slags legering av ”förnuftsstyre” ovanifrån och folkvilja nedifrån. En frivillig självdisciplinering från både folket och eliternas sida. Idag ser vi oroande tendenser till en upplösning av denna legering. Allt färre människor engagerar sig i den breda partipolitiken och populistiska missnöjesströmningar stärks.

Bara för att ordet demokrati är detsamma som för hundra år sedan betyder det inte att dess innehåll är konstant. Demokratin är mer än dess formella institutioner. Att etiketterna förblir sig lika kan ibland skymma detta faktum. Det finns all anledning att hålla diskussionen om demokratins betydelse vid liv. Historisk kunskap kan bidra till viktiga insikter i den debatten.