Regeringen tjänar på en valrörelse där Europas skuldkris står i förgrunden. Men något kittlande måste alliansen också säga om nästa mandatperiod.
Som om vi bara hade haft tur, fnyste Anders Borg när han på onsdagen framträdde på Moderaternas framtidsseminarium. Han skickade sedan en raljant passning till ekonomiprofessorn Lars Calmfors som ”suttit och kladdat med sin penna” medan finansdepartementet jobbat dag och natt för att rädda Sveriges ekonomi.
Calmfors är ordförande i det finanspolitiska råd Anders Borg själv tillsatt, och det är inte första gången finansministern blivit irriterad på honom. När Calmfors var fräck nog att säga att Sverige hade tur som gick in i den internationella finanskrisen med god ordning i statskassan hände det uppenbarligen igen.
Ty detta är ju finansminister Borgs skötebarn. Under högkonjunkturen avvisade han kritik från näringslivet om att Sverige hade för stort budgetöverskott och borde sänka skatterna mer. När krisen kom höll han emot kraven från vänster om att skicka statliga miljarder till allt och alla.
Nu kan Anders Borg visa diagram över de svenska statsfinansernas goda form, trots finanskrisens härjningar i världen. Många är de utländska regeringar som kan känna avund.
Moderaterna lanserade på partistämman i augusti parollen ”Föregångslandet Sverige”. Vad som då var en allmän uppmaning till mindre gnäll och mer förnöjsamhet med nationen har råkat bli ett konkret budskap om ansvar för ekonomin. Om greker och britter skött sig som den svenska alliansregeringen hade deras problem varit så mycket mindre.
Valrörelsen kommer att präglas av ekonomi – av jobbpolitik, visst, men också av oron kring EU-länder som misskött sig och vacklar för slagen från marknaderna. Och här finns ändå inslag av tur för regeringen.
Det exportberoende Sverige hade aldrig en chans att slippa verkningarna av den djupa finanskrisen i världen. Frågan har hittills ändå varit om konjunkturen hinner vända så pass att väljarna ser att arbetslösheten sjunker.
När skuldbergen nu hotar att stjälpa andra EU-medlemmar vässar det krismedvetandet även i Sverige. Valrörelsen kan då handla om vem som skapar de bästa förutsättningarna för jobb i framtiden, snarare än om de arbetstillfällen som krisen slaktade.
Om reformutrymmet är litet på grund av osäkerheten i omvärlden, minskar också den rödgröna oppositionens möjligheter att lova dyra presenter till väljarna. I stället hamnar förmågan att styra skutan i den grova sjön i fokus, och där har Anders Borg ruskigt starka meriter.
Faran i valrörelsen är om det blir så mycket ekonomi att det blir tråkigt. Det kan också kväva de mindre partierna i alliansen, som ändå slåss i motvind med sina profilkrav. Här måste Moderaterna vara mycket generösa mot sina broderpartier, för utan dem blir det inget fortsatt regerande.
Moderaterna må ha rätt i att jobbskatteavdraget fungerar och att de omstridda reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan har gjort systemen bättre. Men det räcker inte med ”more of the same”, utan det krävs nya förslag som väljarna vill pröva. Hur ska företagen bli fler och kunna växa? Hur blir tjänstesektorn en jobbmotor?
Statsminister Fredrik Reinfeldt talade vid seminariet om att uppmuntra kvinnor att arbeta mer, och om hur det krävs att pappor tar mer ansvar för sina barn. Samtidigt betonade han att lagstiftning inte löser alla livspussel. Politiken klarar inte allt, attityder måste förändras och det tar sin tid.
Som tanke är det ganska sympatiskt. Som bärande idé i en valkampanj håller det naturligtvis inte. Kombinationen av Anders Borgs hårda siffror och Fredrik Reinfeldts mjuka resonemang kan kanske ändå göra ett bra föregångsland bättre.