Kulturpolitik står inte högt på den politiska rangskalan. Den kulturpolitiska diskussionen är snäv, i privatlivet däremot har kulturen en självklar och stor plats.
Kultur är ett känsligt begrepp i svensk politik. Det är inget högstatusområde som finans, försvar eller EU. Men det väcker känslor, reaktioner. Alla har en uppfattning om kultur. Om kulturanslag. Om vad som får kallas kultur. Om snobbfaktorer och folkförakt. Om det nyttiga med kultur. Om att sälja kultur eller inte sälja kultur. Om kultur i skolan. Om kultur i kyrkan. Om kultur på hemmet.
Men är kultur viktigt? Nej, om man ber människor gradera områden inför ett politiskt val; då hamnar jobben, vården, miljön i topp. Ja, om man ber samma människor berätta vad de gör på fritiden, då läser de böcker, lyssnar på musik, deltar i allsköns föreningar. Man gör en boskillnad: kultur hör till privatlivet, inte till den politiska önskelistan.
Detta är en förklaring till att den stora kulturutredningen väcker ett så begränsat intresse. I dagarna avslutas remissrundan och den ena sakförståndiga instansen efter den andra för fram de skarpaste omdömen, ordet ”sågning” är det rätta rubrikordet. Men så handlar utredningens förslag mest om organisationen av kulturinstitutioner, det är ett styrande och flyttande av ansvar. Plus ett försök att lansera en ny finansieringsmodell utan några nya pengar. Med någon förändring av byråkratin lär väl det mesta förbli som det är.
Så mycket större är engagemanget i public service, det vill säga Sveriges television och Sveriges radio. Där finns miljonpubliken och det inte bara när det är schlagertävling. Nu är naturligtvis inte hela programutbudet kultur – nyhetsförmedling, samhällsdebatt, sportbevakning är något annat. Svårare är då att dra gränsen mellan kultur och förströelse – musik av alla genrer, uppläsning, teater, visst är det kulturprogram – som också förströr. Eller ta alla upplysningsditon – om språk, om mat, om trädgårdar, om barnuppfostran, om tro, om vetenskap. Här finns en storskalig folkbildning fast vi sällan tänker på radio/teve på det sättet.
I stället beskärmar vi oss, och med betydande rätt, över att skolan är alltför kulturfattig. Eleverna får sällan se levande teater, de läser för litet och särskilt svenska klassiker med mera. På fritiden däremot sysslar de flesta ungdomar med kultur, musikkonsumtionen är så utbredd att den är lika självklar som gymnastikskorna på fötterna. Vad som däremot saknas är systematik, eller med ett finare ord en kanon, en lista över verk som samtliga bör ha tagit del av när de går ut i vuxenlivet.
Den spretar, vår relation till kulturen. Men så svaga kulturmänniskor är vi trots allt inte. Det är snarare för oss alla som för ungdomarna med musiken: kultur, nej, det är inget vi tänker på fast vi läser, lyssnar och tittar helt självklart.
Problemet med kulturen i Sverige är inte medborgarna utan det sätt på vilket kultur gjorts märkvärdigt. Den kulturpolitiska diskussionen snävas in till att handla om stöd till kulturskapare eller kostsamma institutioner. Och då trasslar politiker in sig i nyttodiskussioner – kultur ska vara bra för hälsan, för turismen, för exporten och så vidare. Därmed blir den vanlige medborgaren ”arg skattebetalare” och frågar vad för nytta dessa slantar ger honom.
En bredare vinkel skulle hjälpa honom att se att de där kulturstödspengarna bara är en liten del i det kulturliv där han läser Millenniumtrilogin, hans barn blåser klarinett, hans vänner går på ”I väntan på Godot” med Persbrandt och Rabaeus. Och hans mor följer konstauktioner på nätet.
Sverige saknar inte folkligt stöd för kultur, vi saknar kulturpolitiker med vidare vyer och insikt om att kultur har ett egenvärde.