Äntligen ett skolutspel som gäller det allra viktigaste. Utan lärare som behärskar sina ämnen och utan utvecklingsmöjligheter i yrket kan utbildningskvaliteten inte höjas.
Tidigare betyg, fler nationella prov, tydligare disciplinära befogenheter, lärarlegitimation och reformerad lärarutbildning. Allt detta kan bidra till att skolan blir tydligare i sitt agerande och mer framgångsrik med sitt uppdrag.
Men om målet är att höja elevernas kunskapsnivå väger allt detta lätt i förhållande till de frågor som regeringen tog sig an i går: Hur höjer vi lärarnas kompetens i ämnena de undervisar i? Hur får vi fler att utveckla sin förmåga och de duktiga att vilja fortsätta i yrket?
Det är inte helt enkelt för staten att leverera svaren. Sedan det tidiga 1990-talet är lärartjänsterna kommunaliserade och staten ingen part i löneförhandlingarna.
Men samtidigt som regeringen betonade att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter, ger den sig nu i praktiken in på en form av statlig lönepolitik. När staten deklarerar att den vill genomföra en karriärutvecklingsreform som ger yrkesskickliga lärare möjlighet att få högre lön säger den indirekt att kommunerna misskött sitt arbetsgivaransvar. Lönerna har blivit för sammanpressade och kompensationen till lärare som utvecklar den egna yrkesskickligheten för liten.
Staten tar inte formellt över ansvaret för lönesättningen. Genom att inrätta ett särskilt statsbidrag som ska täcka arbetsgivarnas merkostnader för de nya karriärstegen, försöker regeringen däremot förmå kommunerna att förändra läraryrkets löneprofil.
Även om detta inte är något förstatligande av skolan, innebär det att staten stärker sitt inflytande och tydligt markerar att den vill se en förändring. Det behövs. Internationellt sett har Sverige låga lärarlöner. Och det som utmärker oss allra mest är den sammanpressade lönestrukturen. Skillnaden mellan nyutexaminerade och lärare med 15 års erfarenhet är mycket liten.
Hur ska det tolkas? Menar kommunerna att lärare är utbytbara, att förkovran och ansträngningar att bli skickligare i yrket inte har något värde?
Naturligtvis skulle de aldrig tillstå något sådant. Men i ett yrke där kvaliteten på insatsen i hög grad är beroende av att den enskilde är hängiven sin uppgift måste arbetsgivarna på olika sätt bekräfta att goda insatser är sedda och uppskattade.
Risken är annars att de som har den starkaste driften att göra ett gott jobb och ständigt försöker bli skickligare känner att skolan inte är en värld för dem. Och de som stannar demoraliseras: Varför göra det där lilla extra när ingen ser och ingen verkar bry sig?
Förutom 1,4 miljarder kronor under en treårsperiod i statsbidrag för karriärtrappor satsar regeringen drygt 1,5 miljarder på något den kallar Lärarlyftet II. Lärare som har legitimation men saknar behörighet inom något ämne eller för någon av de årskurser de undervisar ska erbjudas vidareutbildning.
Det är inte självklart att den som får en längre utbildning blir en bättre lärare än den som har en kortare. En ämnesspecialist som inte har förmågan att förstå var elevernas svårigheter ligger kan misslyckas fullständigt.
Men just den typ av kompletterande ämnesutbildning som regeringen här satsar på är oerhört viktig. Lärare må vara hur allmänt pedagogiskt skickliga som helst. Behärskar de inte det aktuella kursinnehållet sprider sig ändå osäkerheten till klassen. Riktigt bra blir det bara när lärarna på en gång har förmågan att se elevernas behov och själva står på trygg kunskapsgrund.