PKK formaliserade i helgen den vapenvila med Turkiet som den fängslade ledaren Abdullah Öcalan utlovat. Möjligheten till fred och ökade demokratiska rättigheter är i sig av stor betydelse. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan hoppas också få kurdiskt stöd för författningsändringar som stärker den presidentmakt han själv vill åt.
Dessutom är skeendet en del i en dramatisk geopolitisk omstöpning av Mellanöstern. Tioårsdagen av Irakkriget påminde i veckan som gick samtidigt om de inneboende riskerna.
Kurderna i norra Irak fick de facto en autonom region redan genom USA:s flygförbudszon i efterdyningarna av Kuwaitkriget 1991. Turkiet upplevde detta som ett hot, dels på grund av PKK:s baser, dels för att självstyret kunde inspirera separatister inom den egna kurdiska minoriteten.
Men innan krigen och sanktionerna förstörde pipelinesystemet fungerade Turkiet som transitland för irakisk olja till europeiska konsumenter. Handeln med Irak var också ett tungt skäl för Ankara att motsätta sig den amerikanska invasionen 2003.
Nu blomstrar Irakhandeln igen – framför allt med den stabila kurdiska delen. Efter Tyskland är Irak Turkiets viktigaste marknad, och exporten dit har ökat med 25 procent per år det senaste decenniet. Turkiska företag och produkter dominerar i norr, och det investeras i allt från flygplatser och elproduktion till oljefält. En vapenvila i sydöstra Turkiet är bra av många anledningar, men inte minst kommersiella.
I norra Irak finns också oljereserver, ungefär lika stora som hela Libyens. En del finns på kurdkontrollerat område, annat vid den omstridda staden Kirkuk som de räknar till sina domäner. Kurderna vill gärna minska beroendet av Bagdad, få skydd mot araberna och bredda vägarna till väst. Turkiet har dåligt med egen energi och en expanderande ekonomi som sväljer alltmer.
Den shiitiskt dominerade regeringen i Bagdad är djupt misstänksam mot utvecklingen i norr. Hur de nationella oljeintäkterna delas i Irak har alltid varit en känslig fråga. Och premiärminister Nuri al-Maliki hävdar med emfas att kurderna bryter mot författningen om de försöker exportera olja på egen hand eller ens skriva kontrakt med företag som kan ta upp den.
Tio år efter kriget har al-Maliki blivit alltmer auktoritär. Shiiterna försöker monopolisera makten och styr säkerhetsstyrkor och domstolar med järnhand och lämpligt utformade antiterrorlagar. Sunnitiska extremister fortsätter å sin sida att placera ut bomber som skördar dussintals liv varje månad. USA:s utrikesminister John Kerry landade på söndagen i Bagdad för att bland annat vädja till al-Maliki att motverka polariseringen mellan folkgrupperna.
Turkiet ser al-Maliki som Irans marionett, vilket förvärras av Syrienfrågan. Teheran stöder diktatorn al-Assad mot rebellerna, Bagdad tillåter iranierna att flyga in vapen och förnödenheter. Shiiterna kan känna ett mått av solidaritet med al-Assads alawiter (ett slags avläggare till shiaislam), men framför allt vill de inte ha en sunnitisk regim i Damaskus som kan backa upp missnöjda trosfränder i Irak.
I höstas dömdes den irakiske vicepresidenten Tariq al-Hashemi till döden för påstått samröre med sunnitiska terrorister. Han flydde till Turkiet, som därmed blev en ”fientlig nation”. Irak har också tagit till repressalier som att utesluta turkiska företag från statliga kontrakt. Samtidigt byggs den militära närvaron upp på båda sidor av gränszonen till den kurdiska regionen i norr. USA har varnat turkar och kurder för att störa balansen i det federala Irak.
Turkiets ekonomiska tillväxt har ökat både självförtroendet och behovet av expanderande marknader. Men Irakkrigen och på sistone den arabiska våren har också blandat om faktorerna i området. Nyordningen av styrkeförhållanden och intressen har skapat en hög potential för ytterligare explosioner. Turkar, kurder och irakier gör klokt i att ta farorna på allvar och avstå från onödiga provokationer.