Mellan år 2000 och 2011 ökade andelen kvinnor i svenska bolagsstyrelser varje år. Under det senaste året har den trenden brutits. Det är naturligtvis synd. Men det bör inte skymma de anmärkningsvärda förbättringar som har skett de senaste tolv åren.
Vid millennieskiftet utgjorde kvinnor knappa 5 procent av svenska bolagsstyrelser. Bedrövligt med alla mått mätt. I dag är de dryga 23 procent. Inte tillräckligt men ändå en på många vis anständig siffra. Europasnittet ligger kring 12–13 procent och USA några enheter högre.
Framför allt handlar det om en stor förändring på relativt kort tid för en typ av position där omsättningen är låg.
Mot den bakgrunden blir det lite märkligt när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni får svara på frågor om huruvida det inte är dags att kräva kvotering av styrelseposter.
En sådan lagstiftning skulle ha flera nackdelar. För det första är de erfarenheter som finns blandade. Norge införde 2007 en lag om minst 40 procent kvinnor i bolagsstyrelser. Det innebar visserligen att representationen förbättrades, men också att många bolag valde att omregistrera sig för att slippa kvoteringskravet.
För det andra innebär det att för mycket vikt läggs på just styrelsepositioner. Andel kvinnor med sådana uppdrag är visserligen en indikator på jämställdhet i näringslivstoppen. Men det är inte den enda.
Ett skäl som ofta anförs till varför det är svårt att rekrytera kvinnor till bolagsstyrelser är att för få har höga operativa poster. Den erfarenheten är viktig för att göra ett bra arbete som styrelseledamot. Det är möjligt att det är viktigare att lägga fokus på rekrytering av kvinnor till den typen av positioner. Kvotering av styrelseposter riskerar att placera det arbetet i skugga.
Med tanke på hur stora förbättringar som gjorts utan kvotering, och vilka nackdelar det för med sig, framstår kvotering som ett både för tungt och för trubbigt vapen.
Att kvotering inte är ett bra alternativ betyder dock inte att vi ska vara nöjda med att kvinnor endast utgör 23 procent av svenska bolagsstyrelser.
Det finns ett visst empiriskt stöd för att jämställdhet påverkar bolagens resultat positivt. En studie från McKinsey som det ofta hänvisas till visar att företag med kvinnor i styrelsen presterar bättre än de utan. Och en undersökning från advokatbyrån Eversheds indikerar att företag med högre andel kvinnlig representation i styrelsen klarade sig bättre under finanskrisen.
Om det sedan beror på att företag med mer jämställda styrelser presterar bättre därför att de bättre balanserar olika värden som är viktiga för långsiktig lönsamhet, eller att de är mer meritokratiska, är oklart. Men i den mån företag gynnas av jämställdhet finns det goda skäl att anta att den positiva utvecklingen ska fortsätta.
Att den kvinnliga representationen i bolagsstyrelser ändå har varit så dålig, och att den trots de stora förbättringarna inte är bra nog, är ytterst ett resultat av att kvinnor under lång tid och på olika sätt inte har getts samma möjligheter som män.
En konsekvens av att samhället blivit mer jämställt är att näringslivet också blivit det. Men utjämningen högst upp, på positioner som oftast fås efter en lång karriär och där omsättningen inte är särskilt hög tar ofta längst tid. Hit hör styrelseposter.
Dessutom bör man naturligtvis inte underskatta de stängda styrelserummens benägenhet att försvåra rekryteringen av kvinnor. Därför är det viktigt att strålkastarljuset fortsätter att riktas dit. Att förväntan på fler kvinnor finns kvar. Gör den det lär de klara att ta plats utan kvotering.