Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kylig syn på het fråga

Ni minns väl Junselevargen? Det var i våras som den genetiskt värdefulla vargtiken blev rikskänd eftersom hon oavbrutet återvände till sitt revir trots att alla myndigheter var överens om att hon borde hålla sig därifrån. Och trots att hon sövdes och flögs runt till allehanda lovande destinationer runt om i landet.

Till slut måste hon ha haft fler bonuspoäng på inrikesflyget än rovdjursansvariga statsrådet Lena Ek.

När man bläddrar igenom vårens rubriker är det som en spännande filmserie av Jönssonligan-kaliber: ”Junselevargen dödar renar igen”. ”Junselevargen – för fjärde gången”. Och den verkliga klassikern: ”Junselevargen går till högre instans”.

Nu är det inte bara här som den svenska vargpolitiken för tankarna till Jönssonligan. Hanteringen av frågan under C-ministrarna Ek och Carlgren har ofta varit direkt pinsam för regeringen. Inte för att tidigare ministärer har klarat uppgiften bättre. Vargen har varit utlämnad till en hysteriskt gäll debatt där stad ställts mot land och där en anakronistisk vargskräck fått styra tonläget.

Länge har det känts som att Israel-Palestina-konflikten skulle få en lösning före vargfrågan. Men efter att Vargkommittén i går lämnat sitt slutbetänkande kan skälen till optimism vara större än på länge.

Kommitténs betänkande är rakt på sak i sitt tonfall, fritt från insmickrande fraser åt något håll och fjärran från ängsligheten hos politiker som Andreas Carlgren. Den slår fast att vargantalet ökat från 80 till 400 djur på kort tid och att detta orsakar konflikter med bland annat får- och renägare samt jägare.

Samtidigt är utredarna kompromisslösa vad gäller vargens rätt att leva och frodas i landet. Sverige ska uppfylla kraven i EU:s art- och habitatdirektiv och det ska finnas ett tydligt mått på hur många individer som krävs för att stammen ska bevaras och inavel undvikas.

Detta mått, uttryckt som ett intervall, ska slås fast av forskare och myndigheter, inte politiker. Utredaren föreslår en samverkan mellan Naturvårdsverket och Jordbruksverket, vilket i och för sig ger anledning till oro. Naturvårdsverkets hantering av frågan har tidigare inte glatt någon människa – eller något djur.

Å andra sidan kan det vara ett sätt att komma ifrån den räddhågsna populism som ofta präglat de folkvalda och gett ordet ”vargskräck” en ny innebörd.

Att politiker haft frågan på sitt bord har bland annat medfört att det inte ens finns en siffra över hur många vargar som behövs för att uppnå så kallad gynnsam bevarandestatus. Att nämna ett antal innebär nämligen en risk för att stöta sig med någon, antingen denna någon är jägarlobbyist eller vargkramare.

Utredningen vill också förenkla reglerna för skyddsjakt på individuella vargar under vissa förutsättningar. Hur paragraferna ska utformas för att skydda vargen från alltför skjutglad lokalbefolkning är inte självklart, men det är nog ändå en förutsättning för att acceptansen för djuret ska öka.

Glädjande många tidigare trätobröder – bland andra Naturskyddsföreningen och Svenska Jägareförbundet – har redan gett ett försiktigt godkännande av utredningen. Däremot är den andra jägarorganisationen, Jägarnas Riksförbund, skeptisk. Detta talar kraftigt till förslagens fördel – de sistnämnda säger nej till all frilevande varg, och om de varit nöjda hade landets vargar redan kunnat hoppa i sjön.

Det är bisarrt att frågan om ett rovdjurs rätt att leva i Sverige har stulit så mycket energi och orsakat så mycket ont blod. Den stora majoriteten av svenskarna vill ha varg i landet och vi måste som vuxna människor kunna resonera om antalet och villkoren.

Kanske är denna utredning det avgörande steget dit. Lite byråkratisk kyla kan vara precis vad som behövs för att navigera rätt i vargskogen. Det är nämligen inte lätt att hitta en framkomlig stig mellan skjutglada jägare, varg­ romantiker och ängsliga politiker.

Tyvärr är förutsättningen att Fredrik Reinfeldt och jägarkramande ministrar som Lena Ek och Eskil Erlandsson vågar ta utredningen på allvar och att den inte får gulna, bortglömd i någon låda. Hoppas att det inte är för mycket begärt inför ett valår.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.