Kyligt i Köpenhamn

Hans Rosling, professor i internationell hälsa med stjärnstatus, vill försöka få oss att förstå att världen inte ser ut som i Tintins böcker. Länderna på vårt klot har förändrats och fortsätter att förändras. Det är våra föreställningar som släpar efter.

Det gamla sättet att dela in världen i u- och i-länder håller inte längre. För i vilken kategori ska man i så fall peta in Indien? Eller Kina? Att placera länder med ett så avancerat tekniskt kunnande, en så omfattande industri och så mycket kapital i något slags motsatsförhållande till industrialiserade länder blir bisarrt. Att placera dem sida vid sida med Ghana vars bruttonationalprodukt per capita bara uppgår till en tjugondel av Kinas blir också besynnerligt.

Men om Hans Rosling gjort sitt för att begrava det föråldrade begreppet u- och i-länder så får man lov att säga att Köpenhamnsmötet gjort sitt för att blåsa upp det. Bakom det som på miljömöten kallas u-länder finns G77-gruppen. Nätverket föddes inom FN 1964 och bestod ursprungligen av 77 länder. Trots att världen sedan dess har blivit bättre, att vi fått en ny och bärkraftig medelklass i det som tidigare var fattiga länder, har gruppen svällt till att omfatta 130 länder. Där finns i dag stater som Indien, Brasilien och Kina. Och det oljerika Kuwait. Malta och Cypern ingick tills länderna bestämde sig för att ställa sig i kön till EU i stället.

I gruppen finns alltså fattiga såväl som rika, väl utvecklade länder såväl som eftersläpare, demokratier såväl som diktaturer, korrupta regimer såväl som mindre korrupta. En annan, avgörande skillnad är att vissa av dem står till anklarna i vatten och andra inte. Människor från de värst drabbade ö-rikena som slåss för sin omedelbara överlevnad talar mindre om vem som orsakat problemet och mer om det skriande behovet av en lösning.

G77 leds av Sudan och där – precis som i många afrikanska länder – slår den gamla biståndsreflexen till. De flesta som rest till Köpenhamn har gjort det i tron att Kyotoprotokollet som snart löper ut och som USA inte har undertecknat, ska ersättas med ett nytt avtal.

Åtskilliga, däribland Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, har betonat att det är möjligt att vissa fattiga länder inte är en del av problemet, men att alla länder är en del av lösningen. Alla måste bidra till att minska utsläppen av växthusgaser.

Men alla måste självfallet inte bidra lika mycket. Flera verktyg för att kompensera fattiga länder för att ställa om och för att inte hugga ned sin regnskog, har diskuterats.

Sudan och svansen av G77-länder vill inte ha något nytt avtal. De vill ha ett förlängt Kyotoprotokoll. I Kyoto friskrevs ”u-länderna” från ansvar. Det var i-länderna som för första gången ingick bindande, mätbara avtal om utsläppsminskningar. Inte för att de hållits, men ändå.

Vad som är verkliga strider och vad som är dramatiserade förhandlingsutspel är inte alltid lätt att veta. Det man där­emot vet är att G77 stegade ut från mötet, att gruppen kom tillbaka, att den tagit klimatmötet som gisslan och hotat med sammanbrott om länderna inte får som de vill. Många länder har varit missnöjda med det danska ordförandeskapet och Connie Hedegaard. I går fick hon lämna podiet och ge plats åt statsminister Lars Løkke Rasmussen.

Klimatmötet har problem nog utan G77-ländernas ultimativa tonläge. Den patentstrid som fram till för några år sedan begränsade fattiga länders tillgång till bromsmediciner tog flera år att lösa. Nu har världens ledare några dagar på sig för att lösa den patentstrid som rör all klimatsparande teknologi och som ”u-länderna” kräver fri tillgång till. Till det ska läggas alla andra frågor om konkreta utsläppsmål och kompensation till korrupta regimer.

Resultatet så här långt från Köpenhamnsmötet visar att begreppet i- och u-länder är föråldrat, precis som Hans Rosling säger. Därtill visar det att det håller länderna kvar i en självbild som objekt som ska kompenseras snarare än subjekt som också är en del av framtiden. Det hjälper inte klimatet.