Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Labour ute i ödemarken

Jeremy Corbyn tar kampen för utopismen.
Jeremy Corbyn tar kampen för utopismen. Foto: Chapman LNP REX Shutterstock

DN 15/8 2016. Yttervänstern har tagit över brittiska Labour. Så har medlemmarna bestämt. Priset för en ledare som Jeremy Corbyn är att ge upp makten till Tories på obestämd tid.

Partiet kommer inte att splittras, men riskerar att dö. Den drastiska profetian uttalar Labours parlamentsledamot Jess Phillips, en av partiledaren Jeremy Corbyns motståndare i Westminster.

Hon misströstar inför den bittra striden inom Labour, och över den yttervänster som erövrade partiet i fjol. ”De nya ledarna vill att proletariatet bara ska ha makten om det håller med om precis allt i deras egen världsåskådning”, skriver hon i Financial Times. Men Corbyn behåller säkert greppet i den medlemsomröstning som blir klar den 24 september.

Corbyn har suttit i parlamentet i över 30 år, och stod förut alltid i opposition mot partilinjen. Han har inget till övers för marknadsekonomi eller Nato. Han står närmare palestinska Hamas än USA, och har alltid varit mer road av Venezuelas socialistiska äventyr än av den brittiska arbetarklassen.

Men 2015 sammanföll ett antal faktorer som bar Corbyn till toppen. Parlamentsvalet i maj slutade med brakförlust. Några ledamöter nominerade Corbyn som ledare, bara för att få ett brett startfält. Och reglerna ändrades så att även ”sympatisörer” fick rösta, om de betalade facila 40 kronor.

Labour hade redan förändrats, många hade ledsnat och lämnat partiet. Nu strömmade en ny sorts medlemmar till, unga radikaler som såg Corbyn som en möjlighet. Där fanns idealistiska entusiaster, vänsteraktivister som tidigare organiserat sig på annat håll och trotskister från samma grupper som ställde till en röra i Labour på 80-talet.

Så Corbyn vann partiledarvalet överlägset. Parlamentsgruppen lufsade motvilligt med, ända till den ödesdigra folkomröstningen om EU-medlemskapet i juni. Labour stod officiellt för ett ja till unionen. Corbyn, som alltid betraktat den som en kapitalistisk komplott, lyfte knappt ett finger. Under kampanjen åkte han på semester i stället.

Åtta av tio parlamentsledamöter uttalade sitt misstroende, men Corbyn vägrade avgå. När medlemmarna nu ska rösta igen kommer han sannolikt enkelt att besegra utmanaren Owen Smith. För omstöpningen av Labour har fortsatt. Nu finns över en halv miljon medlemmar, fler än i alla andra brittiska partier ihop. Bara Momentum, ett slags parallell vänsterrörelse som fungerar som Corbyns röda garde, har över 150 000 supportrar.

Bara Tony Blairs mittenkurs har vunnit val åt Labour sedan 1974. Corbynisterna avskyr honom för det.

En bisarr juridisk strid har pågått, först om Corbyn skulle få ställa upp för omval, sedan om vilka som ska få rösta. Fast vänstern dominerar redan. I valet till partistyrelsen nyligen sopade corbynisterna hem alla lediga platser, och får allt fastare grepp över Labourmaskineriet. Nästa steg kan bli att rensa ut bland parlamentsledamöterna.

Det gamla etablissemanget insåg att en motkandidat också måste stå till vänster. Owen Smith liknar förre ordföranden Ed Miliband. Men även med honom förlorade Labour 2015 för att britterna inte litade på att partiet kunde sköta landets ekonomi.

Corbyn lovar hejdundrande offentliga investeringar. Hans program väcker minnen om Labours ökenvandring på 80-talet, när partiet ställde sig så långt ut till vänster att väljarna inte ens skymtade det.

I opinionsundersökningarna leder konservativa Tories med 10 procentenheter eller mer. Nya premiärministern Theresa May slår Corbyn med många hästlängder i varje förtroendemätning. Bara Tony Blairs mittenkurs har vunnit val åt Labour sedan 1974. Corbynisterna avskyr honom för det.

Talet om splittring är oundvikligt. Men det är svårt att starta nya partier, särskilt i system med enmansvalkretsar som gynnar de stora. Utbrytningen 1981, en reaktion mot den tidens vänstervridning av Labour, tynade bort efter några år.

Socialdemokratin har problem med sin livsuppgift i hela Europa. Alternativ har uppstått även i andra länder, som Podemos i Spanien eller Syriza i Grekland. Men i Labour tilläts Corbyns följe helt enkelt ta över partiet.

De flesta europeiska partier lider av sjunkande medlemstal, till skillnad från Labour. I grunden bör interndemokrati bygga på att medlemmarna bestämmer. Samtidigt har ett parti som tappar kontakten med sin väljarbas och deras bekymmer ingen större framtid. Corbyn är mer intresserad av principer än av att vinna val, de nya medelklassaktivisterna ser sig som byggare av en social rörelse.

Priset är att Labour ger upp makten till Tories på obestämd tid. Och den har stor betydelse, som Jess Phillips säger. Utan regeringsansvar går det inte att genomföra något, hur nöjda de radikala gräsrötterna än är med sig själva.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.