Publiceringen av amerikanska diplomatrapporter ger en viktig inblick i en stormakts politiska spel. Men Wikileaks kommer knappast att leda till en öppnare värld.
I samband med tsunamin väckte det viss förundran att svenska UD fortfarande använde telefaxteknik för viktig kommunikation. Efter Wikileaks publicering av en stor mängd hemliga amerikanska diplomatrapporter är det nog många av de inblandade som önskar att de ännu hade använt gåspenna och brev med lacksigill.
Men under det senaste decenniet har allt fler amerikanska beskickningar kopplat in sig i det militära nätverket Siprnet, ett informationssystem som USA utvecklat för se till att klassificerad kunskap når rätt instans och inte fastnar i byråkratin. Det har lett till att omkring tre miljoner personer till slut haft tillgång till en stor mängd hemligstämplade militära och diplomatiska rapporter.
Det var ur denna ansamling av digitala dokument som någon läckte militära rapporter från Afghanistan till Wikileaks i somras. Nu kommer diplomatrapporterna, sannolikt från samma källa. Och likt den förra läckan består värdet av det som lagts ut på nätet i själva massan av information snarare än i något enskilt avslöjande.
Några av de saker som röjts och återgivits i New York Times, Guardian och andra tidningar är förvisso politiskt laddade, till exempel att Saudiarabien uppmanat USA att bomba Iran. Andra är mer pikanta, framför allt amerikanska diplomaters bedömningar av ledande politiker: Rysslands Vladimir Putin beskrivs som en ”alfa-hund” och Tysklands förbundskansler Angela Merkel sägs ”undvika risker och sällan vara nyskapande”.
Men framför allt ger läckorna en bild av hur det amerikanska utrikesdepartementet arbetar och ser på omvärlden. Här finns påtryckningarna mot allierade som med lock och pock ska förmås att ta emot fångar från Guantánamo. Här finns dubbelspelet, som erkännandet av att man dolt att det var amerikanska plan som bombat al-Qaida i Jemen. Som general Petraeus uttrycker det. ”Vi kommer att fortsätta att säga att det var era bomber, inte våra.”
I sig är det inte mycket som är överraskande. Men publiceringen bekräftar att den interna bedömningen av en rad utrikespolitiska situationer varit en aning annorlunda än den officiella, till exempel när det gäller korruptionen i Afghanistan. En utsänd dömer ut den amerikanska politiken i Pakistan som kontraproduktiv och en annan menar att Ryssland nästan har ”blivit en maffiastat”.
Är denna massiva publicering av hemliga dokument befogad? Kritiker, inte minst den amerikanska regeringen hävdar att det hotar både nationens intressen och utsätter enskilda personer för fara.
Men de tidningar som publicerat valda delar av läckorna har sovrat materialet ur just dessa perspektiv. New York Times har också informerat den amerikanska regeringen och tagit bort en del uppgifter som Vita huset bedömt som skadliga. Dessa uppmaningar har också vidarebefordrats till Wikileaks som uppger att utsatta källor har skyddats (vilket inte känns alldeles lugnande med tanke på hur man hanterade Afghanistanpubliceringen).
En annan mer principiell invändning är att diplomati kräver slutna rum om konflikter över huvud taget ska kunna lösas. Det är sant och det är långt ifrån säkert att Wikileaks strategi med massiva dumpningar av hemligstämplat material kommer att bidra till ett mer öppet samhälle. Risken är snarare att vi får en återgång till än mer hemlig diplomati.
USA kan inte hävda diplomatisk immunitet från medial granskning. Men det finns också många frågor att ställa om Wikileaks publicistiska ansvar.