Det behövs inga radioaktiva utsläpp för att olyckor med koppling till kärnkraften ska bli världsnyheter. Mycket annat ligger däremot under nyhetsradarn. Olyckor i kinesiska kolgruvor måste vara stora och spektakulära för att väcka uppmärksamhet. Och liv som skördas till följd av utsläppen vid koleldning väcker ännu mer förstrött intresse.

Man kan tycka att det är irrationellt. Om det verkligen var liv och hälsa som värderades borde inte kärnkraft dömas hårdare än andra energislag. Men varken nyhetsbedömning eller politik handlar bara om att kunna göra riskbedömningar eller om att räkna förlorade liv. Det handlar också om dramatik, rädsla och förtroende.

Gårdagens olycka i södra Frankrike skördade människoliv. Om den inträffat på en annan typ av industri än en anläggning som hanterar radioaktiva ämnen hade den ändå inte gett internationellt eko. Nu drabbade den en bransch som redan är i gungning.

Kärnkraftsolyckan i våras i Fukushima var den allvarligaste sedan Tjernobyl 1986. Då liksom nu kunde anhängare av kärnkraft se viktiga skillnader mellan de drabbade länderna och oss. Sovjetunionen var en diktatur med en svag säkerhetskultur och reaktorer av instabil typ. Och i motsats till Japan har vi reaktorer som står på stabilt urberg vid kuster som aldrig drabbats av någon tsunami.

Ändå var händelserna ofrånkomligen dåliga nyheter för kärnkraften. Att Tjernobylolyckan gjorde stora områden obeboeliga, blev en påminnelse om radioaktivitetens destruktiva kraft. Fukushima visade att det inte bara är diktaturer som slarvar med säkerheten. Kärnkraftsverken skulle ha varit byggda för att stå emot både jordbävningar och tsunamivågor. Det var de inte. Sådant skadar tilltron inte bara till ägarna utan till kärnkraften som energislag.

Opinionen i Tyskland har länge varit kärnkraftsskeptisk. Det som regeringen Merkel tappade tron på efter Fukushima var nog mindre kärnkraften än sin egen förmåga att vinna kärnkraftsdebatten. Men när Europas dominerande industriland åter slår in på avvecklingsspåret är det ändå en stor prestigeförlust för branschen.

Med det vi i dag vet om växthuseffekten borde kärnkraften vara ett attraktivt energialternativ. Ändå gav Angela Merkel upp striden och gjorde den rödgröna oppositionens avvecklingslinje till sin.

I Sverige har de ledande politikerna hållit huvudet kallt. Fukushima ledde inte till några panikartade omsvängningar. Det är inte troligt att en mycket mindre allvarlig händelse som den i Frankrike ska gör det heller.

Men tar man säkerhetsfrågorna på allvar är även små avvikelser viktiga händelser. Säkerheten vilar inte bara på sinnrika tekniska lösningar utan än mer på inställningen att vi hela tiden ska lära av misstagen. Det måste både finnas en ödmjukhet både inför att det är svårt att beräkna risker och för att människor som hanterar komplexa system kan begår misstag.

Säkerhet och ekonomi drar delvis åt olika håll. Att avveckla befintliga kärnkraftverk i förtid är samhällsekonomiskt slöseri. Ur ett säkerhetsperspektiv däremot är nya anläggningar bättre än gamla.

Den stora poängen med regeringspartiernas kärnkraftskompromiss var att den förvandlade kärnkraften från en för-eller-mot-fråga till en fråga om att uppfylla ekonomiska och säkerhetsmässiga krav.

I en värld där den globala uppvärmningen har blivit den stora miljöfrågan finns starka argument både för att behålla och för att bygga ut kärnkraft. Men det ska ställas strikta krav. Är kärnkraften dyrare än alternativen blir det inga nyinvesteringar. Och anläggningar som inte klarar säkerhetskraven måste stängas.