Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Läge för en fransk mittfältare

Om det är upptaget på flankerna är det ganska ledigt på mittfältet. Där har den oberoende Emmanuel Macron, före detta finansminister i president Francois Hollandes regering, placerat sig. Foto: Imago/Xinhua/IBL
Om det är upptaget på flankerna är det ganska ledigt på mittfältet. Där har den oberoende Emmanuel Macron, före detta finansminister i president Francois Hollandes regering, placerat sig. Foto: Imago/Xinhua/IBL

DN 31/1 2017. Säga vad man vill, det råder i alla fall ingen brist på alternativ och kontraster i det franska presidentval som avgörs i maj. Startfältet är nu klart. Där finns en marknadsliberal beundrare av Thatcher, en socialistisk utopist, en revolutionär marxist och en främlingsfientlig populist. Möjligen har det just därför uppstått ett vinnarhål i mitten.

Kampanjen har hittills varit full av överraskningar. Fransmännen har blivit sökare, de letar efter färska ansikten och perspektiv. Den sittande socialistpresidenten François Hollande ställer inte ens upp för omval, eftersom hans förtroendesiffror är erbarmliga. Övriga gamla bekantingar är också ute.

Marine Le Pen från Nationella fronten är undantaget. Hon leder loppet inför första omgången, samlar stadigt en fjärdedel av väljarna och går sannolikt vidare till finalen. Hennes plattform är invandrarfientlig och bakåtsträvande, ut med EU och Nato, in med protektionistiska murar.

Macron kan vara den store vinnaren på att socialisterna har valt excentrikern Hamon, och kan dessutom hoppas på att norpa högerväljare som deserterar från Fillon.

Hon har gjort sig av med en del rasistisk bråte och inkorporerat vänsterpopulistiska löften om bidrag. Som andra partier i samma genre attraherar fronten desillusionerade arbetarväljare, och den hoppas på draghjälp från Trump och Brexit. Men Le Pen är ingen nykomling, och tidigare valresultat indikerar att stödet har gränser.

Favorit till att möta Le Pen i slutrundan har till de senaste dagarna varit det borgerliga partiet Republikanernas François Fillon. Han sopade hem primärvalet efter en formidabel spurt och med planer på radikala ekonomiska reformer för att bryta Frankrikes långvariga stagnation. De offentliga utgifterna ska ned, arbetsmarknadslagarnas djungel rensas, pensionsåldern höjas, 35-timmarsveckan förlängas.

Men när det såg som ljusast ut briserade Penelopegate. Fillon har i åratal haft frun anställd, med en rundlig lön betald av skattemedel. Det är inte olagligt att anlita släkten, tvärtom vanligt bland franska politiker, men det är osäkert om hon har uträttat något arbete. Utredningarna lär inte bli klara före valet, men skadan kan vara skedd. Fillons image som hederlig karl har fått sig en smäll, och den som utfäster sig att kapa statsutgifter ska helst inte själv slösa med dem. Republikanen måste skyndsamt hitta ett hållbart försvar. En tröst i bedrövelsen är att Le Pen har ägnat sig åt liknande kreativ bokföring.

Socialistpartiet röstade för sin del i helgen fram Benoît Hamon som sin presidentkandidat, vilket ser ut som politiskt självmord. Precis som Fillon trotsade Hamon prognoserna och vann överlägset mot en traditionell socialdemokrat. Han uppfyller vänsterflygelns alla drömmar, till exempel medborgarlön åt alla. Var de över 350 miljarder euro det kostar ska komma ifrån är dunkelt, men både robotar och legaliserad cannabis ska beskattas.

Djup splittring kännetecknar partiet. Förra valrörelsens vänstergodis slutade i haveri när det omsattes i praktiken. Hollande gjorde en nödvändig U-sväng, men övertygade ingen och utlöste en revolt i leden. Hamon tillhörde de kritiker som fick sparken ur regeringen.

Vänsteryttern Hamon möter också konkurrens av Jean-Luc Mélenchon, som stöds av bland annat Kommunistpartiet. De får dela på en krympande skara väljare, och ingen av dem lär överleva rond ett.

Om det är upptaget på flankerna är det ganska ledigt på mittfältet. Där har den oberoende Emmanuel Macron placerat sig. Han var ekonomiminister ett par år i Hollandes regering, och behöll sin popularitet trots att han skötte en kontroversiell arbetsmarknadsreform. Han ger ett sympatiskt och modernt intryck. Frågan är vad han egentligen står för, och om han har kraft att bygga om det franska välfärdssamhället på det sätt som krävs. Ett detaljerat program är utlovat till i slutet av februari.

Macron kan vara den store vinnaren på att socialisterna har valt excentrikern Hamon, och kan dessutom hoppas på att norpa högerväljare som deserterar från Fillon. Men Macron har ingen partiapparat att luta sig mot, och kommer att utmålas som medansvarig för Hollandes politik.

Ekonomin ser ut att bli den viktigaste frågan i valet, men integration och terrorism kommer att kämpa om utrymmet. Nya attentat kan raskt förändra stämningen.

Opinionsmätningarna säger än så länge att både Fillon och Macron lätt skulle besegra Le Pen i slutrundan. Men Fillon riskerar att självdestruera och Macron kan visa sig ha organisatoriska brister när det hårdnar till. Marine Le Pen som president vore en katastrof för Frankrike och ett hot mot EU:s överlevnad. Det är bara att hoppas att väljarna inser faran.

DN Ledare. 31 januari 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.