I går meddelade Ecuador att Julian Assange ges asyl. Landets regering motiverade beslutet med att Assange är en förkämpe för yttrandefrihet och att det finns tvivel kring huruvida han skulle få en rättvis rättegång i Sverige. Avsaknaden av garantier från Sverige och Storbritannien om att Assange inte skulle lämnas ut till USA var ett huvudskäl till att han gavs asyl.
Det är tydligt att Ecuadors president Rafael Correa – det var han som först personligen uppmanade Assange att söka asyl – gillar stunden i det internationella strålkastarljuset. Liksom möjligheten att peka finger åt Europa och USA.
Men orden om yttrandefrihet och rättssäkerhet ekar falskt. Enligt demokratiorganisationen Freedom Houses senaste rapport om pressfrihet i världen karaktäriseras Ecuador av en ”kultur av trakasserier mot journalister som delvis är ett resultat av president Rafael Correas öppna fientlighet gentemot medier”. Och när korruptionsövervakaren Transparency International utvärderar domstolarnas oberoende i olika länder hamnar Ecuador på plats 130 av 142 (Sverige återfinns på tredje plats).
Rafael Correa är en av Hugo Chávez ideologiska själsfränder. För honom handlar asyl till Assange inte om rättvisa och yttrandefrihet utan om att han är en nagel i ögat på USA, och att Correa gärna vill vara detsamma.
Kravet på garantier om att Assange inte ska lämnas ut till USA är dessutom ovidkommande. Det enda som gäller nu är att han ska förhöras av svensk polis om brott han eventuellt har begått i Sverige.
Ecuador fördömde dessutom Storbritanniens besked om att det är möjligt för dem att gripa Assange inne på ambassaden. Bara det att britterna antyder att de skulle kunna upphäva ambassadens diplomatiska immunitet är olyckligt. Men att de verkligen skulle göra det är mycket osannolikt eftersom det skulle etablera ett farligt prejudikat.
I praktiken innebär beskedet att Assange förmodligen blir kvar på Ecuadors ambassad i London. Det brittiska utrikesdepartementet betonade i går att asyl inte innebär att han får fri lejd ut ur landet. Om Assange lämnar ambassaden kommer han att gripas och utlämnas till Sverige. Möjligheterna att smuggla ut honom ur landet bör rimligen vara små.
Det innebär i sin tur att rättvisan alltjämt hindras från att ha sin gång. Julian Assange är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor i Sverige. I snart två års tid har det varit omöjligt att slutföra utredningen mot honom eftersom han håller sig borta från det svenska rättsväsendet. Det innebär att de två kvinnornas rättigheter även fortsättningsvis befinner sig på undantag.
I kölvattnet av beskedet om asyl lär det också finnas anledning för svenska myndigheter och regeringsföreträdare för viss självrannsakan.
Den mycket negativa bilden av det svenska rättsväsendet som spridits och på vissa håll fått fäste saknar grund. Sverige är en rättsstat och utredningen av Assange följer dess principer, liksom en eventuell rättegång skulle göra. Men svenska politiker har i vissa fall gjort ogenomtänkta uttalanden som gett vatten på kvarn för dem som hävdar att våra domstolar inte är oberoende.
Det skedde senast häromdagen då socialminister Göran Hägglund (KD) kallade Assange för ett ”kräk”. Det finns ingen orsak för svenska regeringsföreträdare att uttala sig om Assanges karaktär.
Dessutom är det så här i efterhand synd att åklagaren inte närmare undersökte möjligheten att förhöra Assange på plats i London. Det är självklart att man inte vill ge honom särskild behandling eller belöna hans beteende. Men det viktigaste är att rättsprocessen får ha sin gång och att de två kvinnorna får sin sak prövad.