Lägret borta, ilskan kvar

Så rev polisen till slut den berömda Occupy-rörelsens tältläger i flera amerikanska städer. Aktionerna har skapat stor upprördhet inte minst i sociala medier världen över. Men det kanske var det bästa som kunde hända demonstranterna.

Nu fick de en tydlig slutpunkt för en manifestation som ändå hade små chanser att förändra historien. Risken är påtaglig att leden hade tunnats ut i takt med att nätterna blev kallare och dagarna kortare. ”Den amerikanska hösten”, som upproret kallats, skulle knappast ha överlevt den amerikanska vintern.

Trots att Occupy-rörelsen fått ett enormt genomslag i medierna och stor sympati från både vänsterdebattörer och människor som tröttnat på den ekonomiska krisen har den inte lyckats vinna flertalets hjärtan. En opinionsundersökning visade nyligen att bara 30 procent av amerikanerna ser positivt på ockupanterna. Det får sägas vara skralt för en rörelse med slagordet ”Vi är de 99 procenten”. Särskilt med tanke på förutsättningarna, ett USA som präglas av lågkonjunktur på gränsen till recession, hög arbetslöshet och djupa klyftor.

En viktig anledning till att organisationen inte fick den riktiga folkliga förankringen är att den inte hittat vare sig ledargestalter eller ett program som lockar vanliga människor. Ett uttalande på hemsidan occupywallst.org när demonstrationerna inleddes i mitten av september visar på retoriken. Arbetare ska ”inte bara strejka utan ta över sina arbetsplatser kollektivt och organisera dem demokratiskt”. Samma dokument slår fast: ”staten och näringslivet är bara två sidor av samma förtryckande maktstruktur”.

Det är budskap som snarare än att locka människor att slå upp tält får dem att fly skrikande. I synnerhet amerikaner.

Lägg till den dokumenterade oförmågan hos utomparlamentariska vänsterrörelser att hålla fritt från autonoma galningar. I Oakland, Kalifornien, har exakt de våldshandlingar brutit ut som rörelsens fiender önskat sig. ”Provokatörer” slogs efter en demonstration med polis, kastade brandbomber och krossade skyltfönster. Det är inte heller ett sätt att vinna sympati, eftersom medelamerikanen identifierar sig mer med någon som handlar eller jobbar i affären än med någon som slår sönder den.

Då hjälper det inte att Occupy-rörelsen själv utsatts för kraftig polisbrutalitet. Inte heller att representanter för ockupanterna tagit avstånd från våld – för övrigt ganska halvhjärtat – och annars skött sig laglydigt. Kvar blir upplevelsen av ett systemfel hos de vänsterradikala, av att de har för lätt att ta till odemokratiska medel, att de ser mellan fingrarna med våld så länge det riktar sig mot polisen, ”systemet” eller ”högern”. Samma fenomen som helt sköt aktivisternas trovärdighet i sank under Göteborgsdemonstrationerna 2001.

Nu har tältlägren rivits, men medlemmarnas ilska och frågor finns kvar. Det är en ilska och ett frågebatteri som förenar dem med många andra och som västvärldens makthavare måste hitta ett trovärdigt sätt att bemöta. Hur ska lågkonjunkturens skadeverkningar bekämpas? Hur ska bankernas ägare betala för sina usla affärer utan att det går ut över kunder och skattebetalare? Hur ska människor komma i arbete? Hur djupa klyftor kan en nation tolerera utan att spricka sönder?

Globalisering och liberalisering har gett dagens samhällen bättre förutsättningar än någonsin att skapa välfärd för fler än någonsin. Tack vare öppnade marknader reser sig miljontals ur en fattigdom som lamslagit dem i generationer. Den arabiska våren kan, om den vårdas rätt, sprida demokrati och öppenhet till regioner där detta varit föga mer än en avlägsen dröm.

En kapitalism som rymmer eurokriser, massarbetslöshet och sociala problem har många brister. Men det är ett sundhetstecken att utopiska väns­terrörelser som Occupy Wall Street inte förmår nå längre än till samhällets marginaler.