Med ett främlingsfientligt parti i riksdagen krävs öppenhet för uppgörelser över blockgränsen. Sverige måste kunna regeras även av en regering som saknar egen majoritet.
Det som både politiker och väljare drömt mardrömmar om är nu ett faktum: Sveriges riksdag har precis som så många andra europeiska parlament fått ett främlingsfientligt parti.
Det är ingen liten sak. Men just för att det som hänt är allvarligt gäller det att hålla huvudet kallt. Sverigedemokraterna har inte tagit makten i vårt land. Inte heller har Sverige blivit som Danmark. Det finns igen naturlag som säger att andra partier börjar härma de främlingsfientliga så fort dessa tagit plats i parlamentet.
De etablerade riksdagspartierna måste lära sig att leva med de nya förutsättningarna. Det svåra är inte att kraftfullt fördöma de värderingar som Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Det svåra är att agera i dag så att inte allt blir värre på längre sikt.
Det mest uppenbara misstaget vore att förhandla med Sverigedemokraterna och försöka köpa deras stöd. Det skulle ge dem legitimitet och snart egga dem att höja priset för sin medverkan. Men nästan lika illa vore att gå i rakt motsatta riktningen och utmåla en blocköverskridande nödregering som det enda möjliga.
Det behöver inte alls vara dåligt med blocköverskridande regeringar. När det går att nå politisk samsyn om vad som är det gemensamma uppdraget kan sådana regeringar bli starka. Problemet är att den samsynen ofta saknas. Dessutom finns det bland politiker som länge stått på skilda sidor av barrikaden ofta en personlig misstro. På sådan grund byggs inga handlingskraftiga regeringar.
Det finns ingen enkel lösning. Däremot finns det några tumregler som både den borgerliga alliansen och de rödgröna borde kunna hitta fram till.
Inte minst borde båda sidor vara återhållsamma med att använda Sverigedemokraterna som ett slagträ mot partier inom det andra blocket. Sådant förgiftar samtalsklimatet – och tids nog kan man själv behöva söka stöd från andra sidan blockgränsen.
Även i övrigt bör partierna försöka agera så som de anser att de i det andra blocket borde agera om rollerna var ombytta. Till att börja med måste företrädare för det största blocket visa ödmjukhet och vara tillmötesgående i kontakter med oppositionspartierna. I många frågor ligger överenskommelser över blockgränsen inom räckhåll.
Ett aktuellt exempel är vår insats i Afghanistan. Regeringen har redan aviserat att den tänker söka kontakt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I sak är skillnaderna inte större än att de borde gå att överbrygga.
Men ansvaret för att Sverige ska gå att styra, såväl i dag som under kommande mandatperioder, ligger även hos oppositionen. Genom att lägga fram gemensamma rödgröna förslag kan den skapa problem för regeringen. Sverigedemokraterna kan då hota med att rösta på det rödgröna förslaget, vilket försätter regeringen i en utpressningssituation.
Där de rödgröna har stor samsyn är det fullt rimligt att de skriver ihop sig om gemensamma förlag. Att systematiskt möta regeringen med enad front och göra det även i frågor där de egentligen står långt ifrån varandra och först måste kompromissa ihop sig är något helt annat. Det vore att välja en destruktiv och farlig oppositionsstrategi.
På kort sikt kan den vägen vara frestande för partier som lidit nederlag. Men den som i opposition väljer att sabotera för regeringen kan inte räkna med att få någon konstruktiv motpart om den efter nästa val själv får uppdraget att bilda regering.
Det är inte fel att möta väljarna som block och inför val kompromissa ihop sig om gemensamma valmanifest. Men i en riksdag med ett litet främlingsfientligt parti är det alla de anständiga partiernas ansvar att försöka skapa en parlamentarisk samarbetskultur som gör det möjligt för en regering att styra landet även när den inte har egen majoritet.