Visserligen kan finanspakten förhoppningsvis föra något gott med sig på sikt. Euroländer som säger ja till pakten lovar att införa bindande nationella budgetregler, vilket är på tiden.
Skuldkrisen hotar både eurons fortsatta existens och den europeiska ekonomin. Om ett land som får akuta problem ska kunna räkna med hjälp från övriga är det också rimligt att det först försöker hålla ordning i sitt eget hus. Därför är det bra att de tidigare, urholkade reglerna rörande budgetdisciplin ersätts med något nytt.
Det är svårt att förstå dem som hävdar att finanspakten tvingar Europa till destruktiva åtstramningar som enbart skapar nya problem.
Risken för att efterfrågan skärs ned alltför mycket, att tillväxten därmed hämmas och arbetslösheten ökar ännu mer, är förstås reell. Men en fortsatt och förvärrad skuldexplosion är ingen väg framåt. Skenande räntekostnader tränger ut viktigare statliga utgifter och hämmar investeringarna. För att stötta tillväxten i Europa är det rimligare att länder med hyfsad ekonomi – Tyskland, Sverige, Finland – försöker hålla i gång hjulen.
Ändå är det svårt att applådera EU:s nya uppfinning.
Finanspakten innebär att det växer fram ett parallellt maktcentrum i unionen. Eftersom Storbritannien har lagt in sitt veto byggs pakten upp som ett mellanstatligt avtal som delvis men inte helt kopplas till EU:s institutioner.
Det är till exempel inte kommissionen, utan andra euroländer, som ska dra ett land som bryter mot de nya reglerna inför EU-domstolen. Osäkerheten rörande kommissionens roll och uppdrag är olycklig och kommer att skapa förvirring.
Ett bedrövligt hemlighetsmakeri har också omgett diskussionerna om finanspakten. Visserligen handlar det om mellanstatliga förhandlingar, och sådana förs aldrig inför öppen ridå.
Ändå är det djupt otillfredsställande att medborgarna och de folkvalda i medlemsländerna har så svårt att följa processen när EU:s grundläggande regelverk förändras. Tack vare tankesmedjan Open Europe, som fått tag på och publicerat fördragsutkasten på sin hemsida, har journalister och intresserade ändå fått tillgång till dokumenten.
Tyvärr har också Sveriges riksdag medverkat i mörkläggningen.
EU-nämnden har sekretessbelagt finanspaktens olika utkast och TT:s begäran att få tillgång till handlingarna avslogs eftersom det skulle ”störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt skada Sverige”. Med en sådan formellt korrekt men feg inställning i riksdagen blir det svårt att föra den EU-debatt som Sverige så väl behöver.
För att ta Europa ur krisen räcker dessutom finanspakten inte långt.
Det behövs sedan länge en bättre politik för konkurrensförmåga, tillväxt, innovationer och sysselsättning. Här finns en lång lista på sådant som unionen kan göra gemensamt: ta bort hinder på den inre marknaden, föra över budgetmedel från jordbruk till forskning och äntligen få i gång systemet för europeiska patent.
Men EU varken kan eller ska bestämma allt. Den ekonomiska politiken är fortfarande i huvudsak nationell.
Under gårdagens toppmöte talades det om ”samordning” och ”benchmarks”. Det är tröttsamt EU-språk som döljer det faktum att medlemsländerna måste göra något åt sina problem på egen hand. Så länge de skyller på någon annan kommer det att dröja innan Europa tar sig ur krisen.