I en nyutkommen bok, ”The city that became safe”, undersöker professorn Franklin Zimring en annan stad, ökänd för kriminalitet: New York. Och framför allt vad staden gjorde för att vända kurvan och gå från att vara en av USA:s mest brottsbelastade storstäder till en av de tryggare.
Sedan tidigt 1990-tal har de grova brotten i New York – mord, rån, inbrott och bilstölder – minskat med fyra femtedelar. Staden har färre mord per invånare än år 1961, och störst framgång har brottsbekämpningen haft i ickevita bostadsområden. Medan brottsligheten sjunkit med 40 procent i hela USA är siffran 80 procent i New York.
Flera alternativa förklaringar har förts fram till brottslighetens nedgång. Handlar det om gentrifiering, att välmående invånare har trängt undan mer utsatta, brottsbenägna? Har de sociala myndigheterna lyckats bekämpa utslagning och utanförskap? Eller handlar det om en liberalisering av abortlagarna som gjort att färre oönskade barn fötts, vilket i sin tur efter 13 år leder till färre kriminella tonåringar?
Zimring avfärdar de teorierna. Brotten har minskat kraftigt även i områden som inte gentrifierats. Socialt är New York samma stad som det var år 1990, med hög arbetslöshet och fattigdom. Och abortteorin är tveksam, bland annat eftersom andra stater också ändrat lagarna men inte sett samma minskning i brottsligheten.
Det som utmärker New York är, enligt Franklin Zimring och flera andra debattörer som studerat staden, polisens förändrade arbete. Alla är inte överens om exakt vilka polisiära metoder som starkast bidragit till effekten, men det står klart att den så kallade Compstat-modellen visat sig ha gett mycket goda resultat.
Den går i korthet ut på en starkare samordning av polisens arbete, med tydlig ansvarsfördelning och press uppifrån på att lägre chefer, och poliserna på gatan, gör sitt jobb. Statistik över vilka brott som begåtts i vilka områden samlas in och följs upp. Nolltolerans införs där små brott, som graffiti, offentlig fylla och allmän stökighet, leder till att man blir om inte gripen och lagförd så i alla fall stoppad och varnad. Poliserna genomför täta visitationer av misstänkta och beslagtar droger och vapen.
En stor fördel med en poliskår som är på tårna är att aktioner mot små brott kan förhindra stora. Om man i januari dömer en gängmedlem till sex månaders fängelse för ett mindre brott kan han inte begå mord på öppen gata i mars.
En situation som den på Rasmusgatan i Malmö, där ett kriminellt gäng mer eller mindre tagit över, hade heller inte kunnat förekomma med New York-metoden. Medborgarna, kriminella eller laglydiga, får aldrig känna att deras kvarter blivit laglöst land.
Man kan föra långa resonemang om huruvida brottsligheten, i Malmö och överallt, bekämpas bäst med polisiära eller sociala åtgärder. Naturligtvis finns en annan dimension än den juridiska; fattigdom och utanförskap är bidragande orsaker till kriminalitet.
Men att hänvisa till sociala reformer som enda sätt att komma tillrätta med laglöshet är att göra det för enkelt för sig. Ingen föds till brottsling, alla har ett ansvar för sina handlingar. Och framför allt: Att bekämpa fattigdom, utslagning, utanförskap och missbruk borde vara självklart även om brottsligheten är lika med noll.
Kanske når vi en dag fram till ett samhälle helt utan sociala problem. Men dessförinnan krävs även andra metoder för att bekämpa brottsligheten, betydligt skarpare och effektivare än dem vi hittills sett i Malmöregionen. Den polisiära valhäntheten – och den politiska pajkastningen mellan regeringen i Stockholm och kommunstyret i Malmö – måste upphöra.
Framgångarna för brottsbekämpningen i New York visar att vi inte har någon anledning att ge upp. Ökad laglöshet behöver inte vara en hopplöshetens spiral ner i allt djupare mörker. Utvecklingen kan brytas.