Hur blev terroristattackerna den 11 september 2001 möjliga? Genom allvarliga misstag begångna av både politiker och tjänstemän. Så lyder slutsatsen i den rapport som i går lades fram om terroristattackerna.
Både Bill Clinton och George W Bush svek genom att aldrig ta hoten på riktigt allvar. Clinton visste att al-Qaida utgjorde ett reellt hot. Han gav också order om att döda Usama bin Ladin men försöket misslyckades. CIA gjorde inga fler ansträngningar.
President Bush hade bara befunnit sig i Vita huset åtta månader när terroristerna slog till. Men dessförinnan fick han flera varningar om att något allvarligt var i görningen. Politiken lades inte om.
Nu har den gjort det. USA är ett delvis annat land där tidigare föreställningar om att vara skonad från hot utifrån gick upp i rök med Twin Towers för snart tre år sedan. Inte sedan det kalla krigets kyligaste dagar har amerikaner upplevt frågan om nationens säkerhet så starkt som nu.
Kunde attackerna ha hejdats? Det tar inte kommissionen, där både demokrater och republikaner ingått, ställning till. Men frågan har naturligtvis funnits där, outtalad. Och ett lika outtalat svar är: ja, det hade de.
När ett land drabbas av kriser och katastrofer beror det inte sällan på att det politiska systemet varit oförmöget att dra rätta slutsatser. Statsvetenskaplig forskning visar i en rad studier, till exempel Alberta Wohlstetters klassiska analys av attacken mot Pearl Harbor, att information systematiskt misstolkats eller sorterats bort. Man har helt enkelt inte kunnat tänka sig att - vad som i efterhand framstod som uppenbart - katastrofen skulle kunna inträffa.
Något liknande drabbade de amerikanska underrättelsetjänsterna tiden fram till 11 september 2001. En rad uppgifter borde ha fått CIA eller FBI att reagera. Men tagna för sig framstod de inte som tillräckligt graverande för att utlösa larmsignaler. Problemet var inte för litet utan för mycket information och oförmågan att vaska fram rätt slutsatser.
Ingen kan begära att terroristattackerna skulle ha förutsetts. Misstagen begicks av individer men var framför allt resultatet av organisatoriska strukturer och felbedömningar. Kommissionen redovisar ständiga revirstrider, rivaliteter och motsättningar. Häri ligger en av de viktigaste förklaringarna till att politikerna inte ingrep i tid.
Helt naturligt föreslås nu en effektivare samordning av de många olika underrättelsetjänsterna med en ny gemensam chef. Ett antiterroristcentrum bildas. Kongressen ska få bättre inblick och kontrollmöjligheter.
Hur kommissionens rekommendationer slutligen tillämpas är en annan sak. Risken är förstås att reformerna ersätter gamla tillkortakommanden med nya. Kampen mellan byråkrater och politiker är evig.
Vita huset var länge emot bildandet av en granskningskommission. Säkert låg politiska motiv bakom. George W Bush och många republikaner var rädda att skadas av pinsamma avslöjanden under ett valår.
I viss mån har de fått rätt. Men de flesta amerikaner är nog inte främst tagna av vad Clinton eller Bush borde eller inte borde ha gjort. Snarast har insikten förstärkts om hur sårbart deras öppna samhället var och fortfarande är.
Dagen före offentliggörandet av rapporten påmindes de åter om denna bittra sanning. En grynig videofilm från säkerhetskontrollen på Dullesflygplatsen utanför Washington visar hur fyra av de fem personer som störtade planet i Pentagon fastnar i säkerhetskontrollen men sedan släpps igenom. Deras handbagage undersöks aldrig. Inga frågor ställs. Två av männen var kända terrorister.
USA har sedan dess klarat sig undan nya terroristattentat. I många avseenden är det i dag ett mycket säkrare land. Men, vet medborgarna alltför väl, inte osårbart. Amerikanerna tvingas sakta men säkert att vänja sig vid att leva som alla andra.
DN 23/7 2004