Plötsliga avgångar leder alltid till frågor. Det gäller i hög grad Lars Heikenstens besked sent på torsdagen om att han lämnar posten som Riksbankschef.
Heikenstens förordnande sträckte sig till 2009. Ingen hade offentligt spekulerat i att han skulle avsluta arbetet halvvägs. Ingen hade heller öppet krävt att Heikensten skulle ersättas. I stället fanns en förväntan om att Riksbankschefen skulle stanna kvar mandatperioden ut.
Nu blir det inte så, och det är olyckligt av flera skäl.
Genast inleds en diskussion om orsaken till avhoppet, vilket oundvikligen skadar Riksbanken. Fick han sparken? Var detta regeringens sätt att visa sitt missnöje med att räntan inte sänkts tillräckligt snabbt?
Det har funnits en kritik mot Riksbanken, att den bidragit till dagens höga arbetslöshet. LO, TCO, Ams och flera vänsterdebattörer har under det senaste året levererat den ena salvan efter den andra mot Brunkebergstorg.
Misstanken väcks om att Heikensten petats därför att han inte gått i socialdemokratins ledband.
Heikensten själv säger att han avgår därför att regeringen erbjudit honom jobbet som svensk ledamot av Europeiska revisionsrätten - ett arbete han gärna ville ha. Och det är möjligt att Heikensten går av fri vilja. Men blotta misstanken om att han fått en spark i sidan skadar Riksbanken.
Lars Heikensten må ha funderat i flera år på en internationell karriär. Men han borde ha tänkt mer på den institution han fått förtroendet att förvalta än det lockande i Brysselutflykter. Det finns skäl till att mandatperioderna för direktionsmedlemmar är sex år långa, och omständigheterna bör vara mycket speciella om en ledamot ska avsluta sitt arbete i förtid.
Det är de inte i dag. När Lars Heikensten skriver i ett pressmeddelande att han länge önskat att arbeta utomlands under någon del av sin yrkestid, då lyfter han fram personliga karriärambitioner - inte några exceptionella skäl.
Inte heller ger han en fullständigt korrekt beskrivning av Riksbankens ställning i det svenska samhället när han hävdar att låginflationspolitiken har rotat sig. Det är ju under det senaste året som kritiken mot Heikensten och hans kolleger stegrats. Inflytelserika debattörer som P-O Edin, Anders L Johansson och Sandro Scocco har exempelvis anklagat Riksbanken för förlusten av 50.000 jobb (DN Debatt 8/12.2004).
Den nya Riksbanken har stått stadig under det senaste decenniet, men den stabiliteten kan långt ifrån tas för given. Det är först när det börjar blåsa rejält som institutionens hållbarhet prövas på allvar.
Riksdagens oppositionspartier uttryckte sin oro på torsdagen. Det gjorde de rätt i. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tycks ha konsulterat de borgerliga om Heikenstens nya uppdrag. Som så ofta betraktar socialdemokraterna staten och centrala offentliga uppdrag som partiets egendom.
Så var det när posten som EU-kommissionär senast skulle tillsättas och så har det enligt de borgerliga också varit nu när Riksbankschefen erbjudits jobbet som ledamot av revisionsrätten. Inga förhandlingar, inget utbyte av idéer, inget utrymme för kompromisser. Bara kort information, strax innan massmedierna nås av samma besked.
För Riksbankens skull borde Lars Heikensten ha tackat nej till jobberbjudandet. Och om det var så att regeringen ville manövrera bort honom borde han offentligen ha tagit strid.
Torsdagens stora förlorare är den självständiga Riksbanken, och skadan som den åsamkats bär Lars Heikensten ett ansvar för.
DN 30/9 2006