Då och då i den allmänna debatten formuleras krav på att människor som utsatt sig för stora hälsorisker själva ska bära kostnaderna för sitt leverne. Uppfattningen brukar bemötas med två argument.
Det ena är att miljö och arv fungerar i ett slags ständig växelverkan. Det torde vara omöjligt att utreda hur stor del av en individs diabetes, höga blodtryck, stroke eller hjärtinfarkt som är ”självförvållad” och hur stor del som förklaras av ärftliga faktorer.
Med reservation för den matematiska slutsumman kan man säga att den som rökt eller druckit sig till kostnader för vården i någon mån redan gjort sina inbetalningar. Det är inte någon slump att skatten på cigarretter och alkohol är högre än på kruskakli och morotsjuice.
Det andra argumentet är att det inte spelar någon roll om vi brutit benet när vi åkt över vår förmåga i skidbacken, rökt oss till andnöd eller blivit ofrivilligt gravida genom alldeles frivilligt sex. Sjukvården ska möta patienterna efter medicinska behov – inte efter grad av oklanderligt leverne.
Den principen måste förstås också gälla människor som på privata kliniker gått igenom medicinskt sett fullständigt onödiga ingrepp. Ingen som blivit urakut eller mer sipprande sjuk av exempelvis silikonimplantat ska mötas av beskedet att man får skylla sig själv. Men frågan om vem som ska betala är inte lika självklar.
Alla operationer är förenade med en viss risk. Det är något stötande med ett system där plastikkirurger bygger upp privata kliniker, håvar in alla vinster utan att betala någon form av riskpremie, men ringer ambulans om något går riktigt snett och låter den offentligt finansierade vården ta över när otur eller oskicklighet orsakat stora skador som kanske till och med kräver intensivvård.
De senaste två veckorna har mycket handlat om ett franskt företag som levererat bröstimplantat med billigt industrisilikon som är farligt om det börjar läcka. Och läckt har det gjort. Hur mycket är – inte minst för Sveriges del – oklart.
Runt 300.000 kvinnor i världen beräknas ha fått implantaten inopererade. Av dessa finns 4.000 i Sverige. En av dem är Anna Sofia (DN 20/12 2011). Hon fick sina inlägg 2009 och insjuknade tre månader senare med värk, muskelkramper och partiell epilepsi. Hon kunde inte längre ta sig till övervåningen i sitt hus. Periodvis var hon beroende av rullstol.
Under 2010 blev symtomen värre. Anna Sofia fick ligga på sjukhus under sex veckor. Läkarna stod handfallna. Det var när värken i bröstkorgen tilltog som hon själv började koppla ihop besvären med skönhetsoperationen. Redan i mars det året kom larmen från Frankrike och ett svenskt förbud mot att använda implantaten. Men den klinik som opererat in dem hörde aldrig av sig.
Bristen på uppföljning är ett problem. Det finns inget fungerande nationellt register över vilka kvinnor som fått vad insprutat eller inopererat i kroppen. Och det beror på att skönhetsklinikerna slarvar med sin rapporteringsskyldighet till Socialstyrelsen. Därför är det bara de enskilda klinikerna som kan spåra sina patienter när det visar sig att en produkt är eller kan vara hälsovådlig på ett sätt som inte tidigare varit känt. Om klinikerna ändå struntar i det är det mycket allvarligt.
Men vid sidan av detta med att hitta patienterna återstår frågan om vem som ska betala om det finns ett behov av sjukhusvård, omoperation, rehabilitering eller annat. Här är det rimligt med en form av ansvarsförsäkring, så att det inte blir skattebetalarna som tar kostnaderna och de privata företagen som tar intäkterna. Det händer att företag går i konkurs, att komplikationer uppstår decennier efteråt. I slutändan hamnar alltid ansvaret hos den offentliga vården. Men det bör inte läggas där från början.