Regeringens satsning Mattelyftet är ett steg i rätt riktning för att återuppbygga skolan. Men hur undervisningen ska utformas måste lärarna bestämma – inte politiker.
När den svenska skolan kommunaliserades 1991 fick landets kommunpolitiker och -tjänstemän ökad makt men också ytterligare ett budgetproblem på sina axlar.
Vid samma tid växte nya pedagogiska ideal sig starkare, där "katederundervisning" förkastades och grupprojekt och eget arbete tog över. Det visade sig att de två intressena – kommunpolitikernas sparnit och pedagogernas nedtonande av lärarnas betydelse – sammanföll på ett för skolan skadligt sätt. Resultatet blev färre lärare och sämre undervisning. Samtidigt som kraven på lärarna sjönk och yrkets status försämrades.
Ungefär så resonerar Hans Albin Larsson, författare till "Mot bättre vetande – En svensk skolhistoria" som utkom i våras på SNS förlag. På ett seminarium om boken talade Larsson om kommunaliseringen som "en fullständig katastrof som gav carte blanche åt dilettanter". Staten hade helt abdikerat från skolan, det regelverk som skulle säkra undervisningskvalitet för alla var fullständigt uppluckrat.
Ur det perspektivet är "Mattelyftet" som Jan Björklund presenterade i går mycket välkommet. Regeringen identifierar ett problem som alla pratar om men för få gjort något åt: de bristande mattekunskaperna hos svenska elever. Den anslår resurser för att åtgärda problemet och ger tydliga direktiv för hur det ska gå till. "Matte är inte vilket ämne som helst", konstaterar Björklund.
Samtidigt får han slå ett slag för en av sina favorittermer, det gamla skällsordet katederundervisning. I ett ovanligt och kontroversiellt grepp vill ministern själv styra hur undervisningen ska gå till. Läraren ska tillbaka till katedern, undervisa inför helklass och försäkra sig om att alla i salen hänger med.
Just det utspelet ådrog sig omedelbart kritik. Socialdemokraternas skoltalesman Mikael Damberg och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén är överens om att satsningen är bra, lärarstyrningen dålig. Det är en glädjande insikt, särskilt hos Damberg, att enskilda medborgare och fackmän och -kvinnor är bättre på att styra sin vardag än politiker. För stark politikerinblandning bör alltid betraktas med den största skepsis.
Exakt hur han ska få lärarna att ställa sig bakom katedern igen berättade inte Björklund. Departementet hänvisar till de 1,3 miljarderna som anslås till lärarfortbildning och att denna fortbildning ska stimulera fram katederpedagogik. Den som lever får se. Det klokaste är nog att låta proffsen själva styra i klassrummen.
Å andra sidan har lärarna aldrig verkat i ett svart hål. De har ständigt utsatts för påverkan, av politiker, trender, lärarhögskolor, forskare och proffspedagoger i en salig blandning. Det har de senaste decennierna försämrat den svenska skolan. För att vända utvecklingen krävs tydliga kunskapskrav och kursplaner, ökad ordning och kontinuerlig uppföljning av vad eleverna lärt sig.
En viktig ingrediens i receptet är också en professionalisering av både lärarkåren och lärarutbildningen.
Jan Björklund är en hands on-minister med en tydlig vision att skapa en bättre svensk skola efter åren av ökenvandring. Vägen är lång, mycket har raserats och mycket återstår att byggas upp. Mattelyftet innebär viktiga satsningar på att öka kompetensen med fortbildning, vidareutbildning och forskarskolor. Det är ett steg i rätt riktning.
En önskvärd uppföljning vore ett språklyft, riktat mot såväl svenskan som andra- och tredjespråken. Språk är nämligen inte heller vilket ämne som helst.